Barnmorskan: ”Vi måste vara bäst, varje dag”

Vinterns andra snöfall har lagt sig utanför. Inne i rummet på förlossningen luktar det hårt kroppsarbete.

Den rostfria rondskålen är fylld med blod, och utom synhåll för den födande kvinnan ligger också högar av blodiga bomullstussar och verktyg.

Hon kan i stället blicka ut över landstingskaraffen och saftglas med sugrör.

Ett nytt liv är här och han pustar ut på mammans bröst. Åsas arbete är inte över.

Hon fattar sig kort och konkret på engelska. Det är lite oklart hur mycket engelska kvinnan förstår.

Det händer att Åsa får ringa upp någon som kan kvinnans språk för att hjälpa till med viktiga översättningar.

– This will really not be nice, but it won’t be painful, säger Åsa till kvinnan innan hon sätter nålen i hennes inre underliv efter att ha sprutat in maxdos med bedövning.

Mer blod. Åsa och undersköterskan Eveliina arbetar som en förlängd kropp.

När vi får några minuter över senare säger Åsa att det nog finns något man måste ha i sig för att jobba på förlossningen.

– Det gäller ju all vårdpersonal, men särskilt kanske här. Det handlar om att förstå när någon når smärtgränsen och att fånga upp känslor som att man tror att man ska dö och rädda tillbaka kvinnan till att våga. Det är hennes och barnets enda förlossning och det är jag som kan förändra.

Hon berättar att bemötande, inte kunskap om tekniker, är det som flest barnmorskestudenter kuggar på.

– Jag tror inte alla kan lära sig det, men man kan absolut bli bättre och utvecklas.

Åsa minns första tiden i yrket. Att hon var på helspänn hela tiden. Även när hon var ledig. Då tänkte hon på hur hon kunde ha gjort i stället.

– Jag var inte beredd på alla känslor i början. Inför varje arbetspass kände jag ”bara ingen dör”. Så de första åren handlade bara om att bestämma sig och utsätta sig för det varje dag. Man är ju aldrig ensam, men i början känner man sig väldigt ensam med ansvaret.

– Det är så många ställningstaganden. Och det får sådana ohyggliga konsekvenser om jag gör fel. Jag kan aldrig ha en halvtaskig dag på jobbet. Vi måste vara bäst, varje dag.

Men hon ville tillbaka till jobbet så fort hon stämplat ut. När hon själv var föräldraledig kunde livet stundtals kännas lite ”grått”.

– Jag har det ju jättebra, men saknar det om jag inte är här. Jag får värsta adrenalinpåslaget varje gång ett nytt barn föds. Ni såg ju mina förlssoningsrosor på kinderna när ni kom. Man blir beroende av det här. Det gör mig levande.

Kvinnan undrar om Åsa inte är färdig snart. Hon har ont.

– I’m just taking the skin now. So you’ll look good. Important stuff you know.

Mer blod.

– I’m sorry, I’ve to take this as well or I can’t sleep tonight.

Ett till stygn till där det gör som ondast. Sedan får det nya lilla livet och kvinnan vara ifred.

Åsa har lärt sig att släppa jobbet när hon går hem.

Förutom när ett barn dör. Trots att man är bäst på jobbet. Dem bär hon med sig.

– Många tror ju att det är det värsta man kan vara med om som barnmorska. Och det är förfärligt sorligt. Små barn ska inte dö. Varje gång tänker jag att vi har sett fel, och att mirakel kommer att ske. Men livet är ju också döden och det är fint att få vara med familjen i detta.

Då, och bara då, ser sjukhuset till att familjen får en och samma barnmorska under hela tiden på förlossningen.

För de allra flesta kvinnor föder fram sitt döda barn. Trots att de allra flesta vill få kejsarsnitt när det får veta att barnet inte lever.

– Vi försöker alltid övertala kvinnor att föda fram barnet. Framför allt för att psyket hänger med bättre om det får ta tid. Sedan får man stanna med sitt barn så länge man vill här. Och vi ser till att försöka dela upp sådana förlossningar emellan oss. För det är tungt.

Åsa har suttit ner i cirka en kvart. Det blev dagens lunchrast. Hon hann med kaffe men ingen mat.

– Jag måste bara gå och klämma lite på hennes livmoder.

När hon kommer tillbaka berättar hon att alla hennes tre egna barn är födda här – på jobbet.

– I början när det sätter igång blir det lite prestige som barnmorska. Man vill inte åka in förrän man är riktigt öppen. Väl här är man bara kvinna och har lika ont som alla andra. Men det är fint att vara bland kolleger.

Kvinnan som fick sin son 09.25 denna dag ska duscha. Eftersom hon har kommit till själv till sjukhuset får Åsa ta hand om den två timmar gamla sonen.

– Det är inte så vanligt att man får gulla med bebisar. Men möten med människor är också det roliga med jobbet. Vi lever i så olika världar, vissa kommer ensamma och andra måste ha äldre syskon med för det finns ingen som tar hand om dem. Den här kvinnan och jag hade nog aldrig mötts annars. Nu delar vi det här.

LÄS HELA REPORTAGET HÄR i en annan form