Triss i tids­dokument på filmfestival

”Den här hösten har varit den sjukaste i hela mitt liv. Jag har jobbat så himla, himla, hårt under en lång tid”, utropar konstnären, animatören och regissören Niki Lindroth von Bahr.

Hennes animerade film Min Börda, som har världspremiär under Göteborg Film Festival och tävlar i kortfilmskategorin Startsladden, tog drygt två år att färdigställa. Den utspelas på den typ av handelsplats som ser ut att bara vara utslängd utmed motorvägar och handlar om dem som arbetar där. Några rhesusapor på ett call center, några nakenmöss på en hamburgerrestaurang, en beagle på en supermarket och ett par storspiggar på ett långtidshotell.

Filmen är en musikal, med sångtexter av Martin Luuk, musik av Hans Appelqvist och djurens röster görs av Klungan.

– Jag tycker det är intressant att jobba med djur i stället för människor. Det blir som ett filter. Tar man in gullighetsfaktorn tar man kanske åt sig mer av det som berättas. Och vår relation till djur är så märklig. Vi äter dem till middag, använder dem i djurförsök och lägger ner tusentals kronor på veterinärbesök.

Niki Lindroth von Bahr är intresserad av samhällsfrågor, särskilt kapitalismen, och ville med sin film belysa en fysisk plats som är helt konsumtionsinriktad.

– Det finns ingen tanke bakom ett sådant område, förutom att det där ska vara lätt att konsumera. För mig är det både skrämmande och fascinerande. Att man har byggt så stort och så mycket bara för konsumtion, utan någon tanke på estetik eller att göra det människoanpassat.

Filmen ger också uttryck för en i kulturen allt vanligare arbetskritik.

– Jag hade läst Vi bara lyder av Roland Paulsen och tänkte på den existentiella ångest som den här typen av brödjobb kan skapa. Jag har själv erfarenhet av sådana jobb och har haft känslan att tiden bara rinner iväg medan man är fast på en plats och utför uppgifter som inte är särskilt utvecklande. Mina tankar om arbete i kombination med världsläget blev Min börda.

Delar ur Min Börda ställs ut som konstinstallation på galleri Stene Projects i Stockholm fram till den 11 februari. Niki Lindroth von Bahr är glad över att det gått att skapa ett kombinerat film- och konstprojekt och hennes önskan har från start varit att man bokstavligen ska kunna kliva in i hennes värld, för mesta möjliga upplevelse av verket.

– Det har inte varit en målsättning att driva en tes eller vara politisk som konstnär, men jag vill förmedla de känslor man kan ha. Om jag orkar göra en film till, blir det kanske om finanskrisen 2008, det är jag otroligt fascinerad av just nu, säger Niki Lindroth von Bahr.

Jakten på ett annat liv

Efter ett antal kortfilmer långfilmsdebuterar Rojda Sekersöz med Dröm vidare, som är nominerad till en Dragon Award för bästa nordiska film.

– Det är roligt bara att den visas, men nomineringen är extra rolig. Alla som har jobbat med filmen har gjort ett så bra arbete, inte minst skådespelarna med gestaltningen av karaktärerna och världen de befinner sig i. Det är en universell historia, men vi har hittat en form för den som inte är så vanlig, säger en stolt Rojda Sekersöz.

Dröm vidare, inspelad i Botkyrka och Luleå, handlar om Mirja som kommer ut från fängelset och har bestämt sig för att förändra sitt liv. Det är inte helt lätt.

– Filmen ifrågasätter idén om klassresan som ett slags happy ending, det är ofta så det beskrivs. Den liberala idén om att bara man vill, så kan man, stämmer inte och det är därför jag tror många unga i dag blir utmattade. Som Mirja, hon bara kör på, som en maskin. Men det kanske inte beror på individen när det inte går bra, att man inte kämpat tillräckligt, man måste också ha tur, säger Rojda Sekersöz.

Du har sagt att filmskapande är politik?
– Allt är politik! Men jag vill göra lättillgänglig film, som så många som möjligt ser. Det är farligt att som konstnär bara ha en funktion, man måste ha bra karaktärer och något att berätta, men jag försöker alltid vara relevant och ifrågasätter mig själv hela tiden.

Makten var hans allt

Trion Maud Nycander, Jannike Åhlund och Kersti Grunditz Brennan har porträtterat den komplexa kulturpersonligheten Harry Schein, som dog 2006.

Han var den österrikiske flyktingpojken som blev en av Sveriges mäktigaste, med vänner som Olof Palme och Ingmar Bergman. Dokumentären Citizen Schein tävlar om priset för bästa nordiska dokumentär.

Varför är det intressant att skildra ännu en man med makt?
– Jag vill veta hur man kommer dit. Att försöka förstå mekanismerna bakom makten gör att vi andra kan hitta strategier för en större grogrund för vilka som påverkar och skapar det samhälle vi lever i, säger Kersti Grunditz Brennan.

Hur påverkades Harry Schein av sin makt?
– Det finns inget entydigt svar och det är väl det den här filmen handlar om, säger Maud Nycander.

Jannike Åhlund fyller i och sammanfattar samtidigt Harry Scheins livslånga sökande efter ett jag:

– Makten gjorde honom lycklig i den bemärkelsen att han uppfyllde de mål han hade satt sig för redan som tonåring. Den gjorde honom olycklig för att när han förlorade den, så kände han att han inte var någon, att han berövats sin identitet.