Märkets vara eller inte vara

På ytan ser årets avtalsrörelse ut som den föregående vintern och våren 2016. Konjunkturen är ungefär densamma. De fackliga lönekraven är lika höga eller låga som förra gången. Och det väntade utfallet av förhandlingarna blir med stor sannolikhet också snarlikt förlagan.

Men skenet bedrar. Det finns en betydande skillnad mellan 2016 och 2017 års avtalsförhandlingar. Det som väntar kan därför bäst beskrivas som en avgörande principstrid om märkets vara eller icke vara.

I potten finns industrins lönenormerande roll kontra LO-förbundens samordning kring en låglönesatsning – 672 kronor till alla med löner under 24 000 kronor i månaden.

Uppfylls de fackliga kraven blir de procentuella lönepåslagen något högre i förbund och branscher med många lågavlönade än inom industrin.

Det är en utveckling som är helt oacceptabel enligt arbetsgivarna i allmänhet och industriarbetsgivarna i synnerhet. I deras värld finns bara ett märke för löneökningstakten och det är industrins. Två eller flera märken är otänkbart.

Rollen som lönebildningens oomstridda riktkarl skulle med den här kravspecifikationen bli helt överspelad, argumenterar arbetsgivarna. Något sådant tänker de absolut inte medverka till.

Omvänt gäller att facken ser behovet av och är eniga om att de lågt avlönade behöver en extra dusör i form av något högre procentuella löneökningar. Stödet för den existerande modellen med industrin som lönenorm är på den fackliga sidan starkt kopplat till möjligheten att stötta de sämst betalda.

Om industrins lönenormering ska utgöra ett absolut tak för allas löneökningar, ner till sista hundradelen av en procent, då urholkas acceptansen för den existerande modellen än mer. Vad det leder till i förlängningen kan ingen med säkerhet säga, men den existerande stabilitet som råder på lönemarknaden kan rubbas.

Industrins roll som den självklara löneledaren kan på den fackliga sidan därför nu sägas stå och falla med att industrins framförhandlade lönenorm är lite tänjbar. Den måste kort sagt medge löneökningar som i begränsad utsträckning överskrider industrins framförhandlade löneökningar.

Att den här principstriden kryddar vinterns förhandlingar är därför ingen överdrift. Och det blir en tuff omgång.

Som en avgörande svårighet i den här striden finns också LO-förbundens gemensamma uppfattningar om att de framförda lönekraven ska uppnås utan att förbunden ”betalar” genom försämringar av andra villkor i avtalen.

Hur lätt eller svårt det blir att realisera just detta återstår att se. Men det är ingen tvekan om att betalning eller icke betalning för högre löneökningar är den helt avgörande punkten i de kommande förhandlingarna.

Tommy Öberg