Vi närmar oss jul. Den tid på året vi mest förknippar med givmildhet, gemenskap – en tid då många familjer samlas. Men det är svårt att få någon julkänsla i det nya Sverige med stängda hjärtan, andrum och familjesplittring.

Natten till Lucia deporterades elva människor till Afghanistan. Människor som flytt till Sverige undan terror och förtryck. De skickades tillbaka till ett land som Migrationsverket fem dagar tidigare förklarat som för osäkert att återvända till. Det är så den svenska migrationspolitiken ser ut i dag. Det är dags att vi ändrar på det.

I förra veckan insåg till slut också Migrationsverket det vi andra förstått för länge sedan: Att Afghanistan inte är ett säkert land. De afghanska medborgare som söker asyl i Sverige får större chans att få uppehållstillstånd och de som har fått avslag på sina asylansökningar kan nu få dem omprövade. Beskedet innebar stor lättnad bland asylsökande från Afghanistan, men för några kom det för sent. Under de senaste månaderna har tre ensamkommande tagit sina liv. Tanken att deporteras till Afghanistan var för outhärdlig. För de elva afghaner som deporterades var det för sent.

Men vi har också sett tecken på hopp under denna höst. Hoppet finns i det engagemang och den kraft som finns i nya rörelser som #vistårinteut och Ensamkommandes förbund, i de stora folkrörelserna och hos enskilda individer. Flera kristna samfund har gått samman i #juluppropet.

Vi är många som har fått nog och säger ifrån. Vi som inte tycker att man ska skicka barn till ett land de aldrig varit i, med risk för sina liv. Vi som vill att våra nya vänner, kollegor och klasskompisar ska få stanna kvar i säkerhet och trygghet i stället för att skickas till förtryck och krig. Vi som tycker att Sverige, som ett av världens rikaste länder och EU, som världens rikaste kontinent, borde ta sitt ansvar när omvärlden brinner.

Vi går mot den mörkaste tiden på året, men samtidigt börjar vi se ljuset. Vi vet att det vänder och att om vi tillsammans står upp och håller ihop kan vi skapa en bättre framtid.

Var och en av oss kan göra något. Engagera dig i någon av de många rörelser som kämpar för att Sverige ska vara ett öppet land som välkomnar flyende människor. Säg emot de som upprepar mantrat om systemkollapsen som inte finns. Ta konflikten på din arbetsplats, med dina släktingar och vänner – eller för den delen i ditt parti eller ditt fack. Vi håller varandra i händerna när det behövs och vi fortsätter framåt.

Det skrivs önskelistor i många hem runt om landet. För mig och många andra är listan kort. Jag önskar mig en human flyktingpolitik som bygger på en stark och generell välfärd och sätter människors rättigheter i centrum.

Christina Höj Larsen, migrationspolitisk talesperson Vänsterpartiet