Kultur

Socialkontorets vardagliga tragedier

Socialkontoret har intagit Stadsteaterns lilla scen, stolarna är udda och slitna, pärmarna fullproppade och belysningen skarp och saklig. Det är här som livets största draman pågår, här som familjehemligheter avslöjas, här som barn, ibland, räddas.

Det handlar om pojken Tore vars mamma kanske förgripit sig på honom. Det är Helena som misshandlats svårt av sin man, tonårstjejen Kassandra som försvunnit och så är det Anita som blir sexuellt trakasserad av sin chef just här på socialkontoret.

Det är också socialsekreterarna och enhetschefen, mammor och pappor, oroliga vänner och lärare – alla de människor som kan tänkas passera ett socialkontor och alla spelas de av samma fem skådespelare.

Paula Stenström Öhman fortsätter med Jag tror på dig Anita sitt utforskande av vår samtid, denna gång med en färd rakt ner i familjemysets mörka avig-sida, ner i störningarna och övergreppen. Ett lapptäcke av människoöden med en fantastisk ensemble som vänder på en femöring och byter rollfigurer med mästerlig precision.

Som för att berätta att den som igår blev slagen i morgon kan vara den som slår, är Eva Rexed den misshandlade Helena för att sedan sätta upp håret och bli den manipulativa chefen Klas. Samuel Fröler glider i sin tur från förövaren Ludde till pojken Tore, till schysta socionomräven Rolle.

Det är rakt på sak i en detaljrik realism utan poesi eller underströmmar men där tonträffen i vanligheten skapar innerlighet och engagemang i en empatisk närläsning av tragediernas vardaglighet. En grå lunk på socialkontoret upplyft på en scen blir både hjärtskärande och en smula absurd, att det som förändrar liv sker bland dessa udda stolar, inför Rolles trötta blick.

Möjligen att det pågår lite för länge och att upplösningen blir lite för tydlig. När gåtan kring Kassandra ska få sitt svar, när knutarna löses upp och allt läggs i raka rader tappar föreställningen i intensitet. Vi behöver inte serveras alla svaren – vi tror på dig Anita.

Jenny Aschenbrenner