Jämställda löner är som en ständigt undflyende hägring. Trots allt prat, alla tekniker och ambitioner glider målet undan eller närmar sig så långsamt att ingen förmår upptäcka förändringen. Kvinnors löner står därför mer eller mindre och stampar i förhållande till männens år efter år.

Lönekraven i den stundande avtalsrörelsens är, enligt både LO-ledning och förbund, utformade för att minska lönegapet mellan kvinnor och män.

Tekniken som förbunden enats om är en begränsad låglönesatsning som skjuter in sig på alla med månadsinkomster lägre än 24 000 kronor. Deras löner ska, enligt kraven, öka aningen mer än övriga anställdas, men skillnaden är marginell.

På förhand måste därför utformningen av låglönesatsningen bedömas som klart otillräcklig för att svara mot det uppsatta målet – att minska könslönegapet. Låglönesatsningar måste vara avsevärt mycket mer långtgående om den eftersträvade löneutjämningen mellan kvinnor och män ska kunna uppnås.

Den enighet som krävs på den fackliga sidan för en sådan politik saknas emellertid i dag. Mer än någon enstaka extra tiondel av en procent till de lägst avlönade går det inte att skapa någon bred uppslutning kring.

Utvecklingen på lönebildningens område har de senaste decennierna inneburit en ökad individualisering, större lönespridning samt färre och mer begränsade låglönesatsningar.

Bakom utvecklingen finns framför allt en viljestark arbetsgivare som drivit på i den här riktningen. Men det har också skett avgörande fackliga vägval inom lönepolitiken.

Något tillspetsat kan vägvalet beskrivas som ett val mellan ökad individualisering av lönesättningen med ökad lönespridning som följd eller kraftfulla låglönesatsningar för att pressa samman löneskillnaderna.

Att kraftfulla låglönesatsningar leder till mer jämställda löner förklaras av att ett betydande antal kvinnor har låg lön. Riktade insatser mot lägre avlönade träffar därför dem med full kraft och utjämnar löneskillnader.

Vetskapen om att tekniken fungerar finns i närtid. Mellan 1968 och 1981 minskade löneskillnaderna mellan män och kvinnor med nära en procentenhet om året. Kvinnors andel av mäns genomsnittslöner steg från 71 procent till 83 procent.

Under hela den här tiden jobbade LO-förbunden, men också tjänstemännens karteller, med låglönesatsningar som sitt främsta redskap. Det var en lönepolitik som var mäkta impopulär bland arbetsgivarna, men effektiv för att minska löneskillnaderna på arbetsmarknaden och därmed också minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Detsamma kan inte sägas om de senaste decenniernas löneansträngningar – de har på intet sätt gynnat kvinnor. Statistiken ljuger inte.

Tommy Öberg