Biståndsarbetare jobbar i dödens närhet

Patienter som har drabbats av kriget vårdas på Läkare utan gränsers sjukhus i Aden i Jemen. Foto: Guillaume Binet

Bombningar och attacker. Biståndsarbetare har i flera konflikter­ blivit måltavlor för väpnade grupper. Varje år skadas ­– eller dödas – runt 300 personer ute på humanitära uppdrag.

Tryckvågen kom först. Sedan ljudet av explosionen. De tre rutorna i det fyrtio kvadratmeter stora behandlingsrummet blåstes helt ut.

– Vi hukades oss. Täcktes sedan av glassplitter. Pulsen steg. Jag började andas häftigt, säger sjuksköterskan Jon Gunnarsson Ruthman.

2013 var han utsänd av Läkare utan gränser till Chamanprovinsen i västra Pakistan. På förmiddagen hade en bomb exploderat nära gränsen till Afghanistan. Sårade hade forslats i ilfart till sjukhuset.

Jon Gunnarsson Ruthman och två kolleger stod lutade över en brits för att stabilisera läget på en patient då bomben smällde precis utanför.

Några månader senare var det dags igen. En ny bomb exploderade strax utanför kliniken.

– Sådana händelser skakar om en ordentlig. Men det är konstigt hur man reagerar. När man har en uppgift att utföra kopplar man bort det som händer runt omkring en och fortsätter bara jobba. Sen när man efteråt sätter sig på sängen i sitt rum, då kommer det…

Sjukhus är en bra måltavla.

– Det är en taktik som terrorister ofta använder. Först sprängs en bomb någonstans. En stund senare sprängs en till i närheten av ett sjukhus eftersom det är dit politiker, polisen, pressen och många andra kommer, säger Jon Gunnarsson Ruthman.

****

Stridsplanen kom på natten. Marken skakade då projektilerna träffade sjukhusets huvudbyggnad. Natten till den 3 oktober 2015 återvände planen med en kvarts intervall för att attackera.

Planen var tungt beväpnade amerikanska AC-130U, special-designade för att att beskjuta markmål med kanoner.

Då morgonen grydde hade 42 personer omkommit, däribland 14 biståndsarbetare på Läkare utan gränsers sjukhus i Kunduz, Afghanistan.

USA uppgav senare att deras mål var att attackera ett talibanfäste intill. Bombningen var ett misstag. Läkare utan gränser, som avbrutit sin verksamhet i Kunduz, kräver dock en större oberoende utredning. Attacken i Kunduz var en av många sjukhusattacker det året.

Förra året attackerades 75 av Läkare utan gränsers sjukhus. I Syrien, Jemen och Sydsudan har sjukhusen blivit måltavlor. Genom att ge sig på viktiga samhällsinstitutioner – som sjukhus – hoppas förövarna driva bort människor från sina hem.

Trots alla bombningar säger Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare  på Läkare utan gränser, att deras organisation ändå inte drar slutsatsen att det blivit farligare att jobba som hjälparbetare.

– Vi har befunnit oss i många våldsamma konflikter under flera år och kan inte dra den slutsatsen, säger han.

42 personer, däribland 14 biståndsarbetare, omkom när amerikanska plan av misstag bombade Läkare utan gränsers sjukhus i Kunduz, Afghanistan. Foto: Läkare utan gränser

FN gör dock en annan bedömning. De anser att hjälparbetare är mer utsatta än tidigare. 2008 införde därför FN en särskild dag – World Humanitarian Day, den 19 augusti – för att påminna om riskerna som hjälparbetare utsätts för.

Exakt hur många som utsätts för våld vet ingen. Någon övergripande statistik finns inte. Däremot rapporterar många organisationer till databasen Aid Workers Security Database (AWSD) som ger en bild av utvecklingen.

2015 var det 287 allvarliga attacker mot internationella biståndsarbetare. 109 personer dödades, 110 skadades, uppger AWSD. De senaste fem åren – om man bortser från år 2013 – har antalet anmälda attacker ungefär legat på samma nivå, kring 300.

2013 avvek dock från mönstret. Det var då striderna tog fart i framför allt Syrien och det året uppges 475 allvarliga attacker mot biståndsarbetare. Året efter var nivån lägre igen, vilket beror på att flera organisationer drog tillbaka sina projekt och bland annat lämnade Syrien.

****

Det var en grå oktobermorgon. Jon Gunnarsson Ruthman hade precis klivit upp ur sängen i sin lilla lägenhet i Stockholm. Han hade precis börjat leva sitt vanliga vardagsliv i Sverige. En månad tidigare hade han kommit hem från Afghanistan där han jobbat på sjukhuset i Kunduz.

Men denna morgon – den 3 oktober 2015 – berättade hans flickvän att sjukhuset bombats under natten. På tv:n rullade bilder av grusad betong och rasade tak. Sjukhusets huvudbyggnad var sönderskjuten. Det var ju precis där han varit en månad innan.

– Den morgonen, det var många tankar… Flera kolleger jag jobbat med hade omkommit, säger Jon Gunnarsson Ruthman.

I dag funderar han fortfarande över vem som fattade beslutet att bomba och varför.

****

”Sådana här händelser skakar om en ordentligt”, säger Jon Gunnarsson. Privatfoto

– I djungeln utanför ligger 42 väpnade grupper och väntar men det känns ändå väldigt lugnt här.

Jon Gunnarsson Ruthman gör sitt femte uppdrag för Läkare utan gränser och i dag – då Arbetet Global intervjuar honom via Skype – befinner han sig på ett av organisationens sjukhus i Kongo. Han säger att arbetet i konfliktzoner blivit en stor del av hans liv.

– Det är svårt att hitta något som känns mer meningsfullt. Du ser att det du gör får goda konsekvenser.

Jon Gunnarsson Ruthman beskriver sig själv som en rastlös människa. En som har svårt att känna sig närvarande i det svenska vardagslivet.

– Men det gör jag här då jag dagligen utsätts för en enorm stress. Det får mig att känna mig mer levande. Mer närvarande.

Snart fyller han dock 30 år. Livet förändras. Nu har han – för första gången när han jobbar utomlands – en partner som väntar hemma i Sverige. Det känns annorlunda än tidigare. På kvällarna, efter jobbet, diskuterar de via Skype om de ska köpa ett hus tillsammans.

– Det känns konstigt att prata om det när jag är här. Förra veckan tog vi hand om offren efter en massvåldtäkt. Samtidigt planerar vi att köpa ett hus. Ens värld känns ibland väldigt splittrad.

Erik Larsson