Sorgsen Loach om ny underklass

Att se en Ken Loach-film brukar vara som att få en politisk smäll i solarplexus. Ett brinnande politiskt debattinlägg i rörliga bilder i stället för på trycksvärta i en tidning.

För två år sedan skulle han dra sig tillbaka, men gjorde comeback i år och tog hem guldpalmen i Cannes för Jag, Daniel Blake. En film som precis som tidigare alster belyser sociala orättvisor och mänsklig misär på ett helt osminkat sätt.

LÄS OCKSÅ Intervju med Ken Loach: ”Verkligheten värre än min film”

Handlingen kretsar kring hjärtsjuka Daniel Blake som enligt sin doktor är för krasslig för att jobba. Då han nekas sjukpenning måste han i stället börja med en förnedrande process att söka jobb för att få bidrag så att han kan försörja sig. Samtidigt är han för sjuk för att ta jobbet han blir erbjuden och han hamnar i en ond spiral med allt mindre pengar.

Loachs budskap är brännande tydligt, byråkrati och politik urholkar människors livsgnista medan samhällets klyftor bara växer. Men om hans tidigare filmer varit ilskna inlägg så är Jag, Daniel Blake, mer en sorgsen betraktelse över ett system som skapar en ny underklass.

Blake är en välskriven och välspelad karaktär, men det som ger filmen extra patos är hans vänskap med en ung och fattig mamma (suveränt porträtterad av nykomlingen Hayley Squires). Det är överlag ovanligt att filmer skildrar vänskap mellan en man och en kvinna utan några som helst romantiska förtecken och det fungerar överraskande bra här.

Filmen saknar inte brister, ibland blir handlingen väl publikfriande för att vara helt trovärdig och några öden lämnas lite lösa. Men ingen som har sett den fruktansvärt sorgliga scenen i en matbank för fattiga där hunger och förnedring går hand i hand kommer att glömma Daniel Blake i första taget.