Politikerkarriärens taktiska överväganden är inget för Ken Loach. Som filmare har han en viktig roll: ”Åt helvete med taktiken, det här är principerna vi ska följa”. Foto: Pontus Lundahl/TT

Vänsterradikala filmaren Ken Loach skildrar människors liv – och då måste politiken helt enkelt finnas med, anser han. Arbetets kulturredaktör mötte en 80-åring som fortfarande är förbannad på Thatcher – för ett samtal om uppväxt, planekonomi, nyliberalism och arbetares utsatthet när skyddsnäten havererar.

LÄS OCKSÅ Sorgsen Loach om ny underklass – recension av Jag, Daniel Blake

Guldpalmsbelönade comebacken Jag, Daniel Blake tog sin början ungefär som den här dagen: med några sms till vännen och manusskribenten Paul Laverty, som alla dagar. Den här dagen är Ken Loach fast i Stockholm, utan boots, dagen efter det intensivaste snöfallet på över hundra år. Nu messar de om Trumpsegern. Paul Laverty har hittat en artikel av Naomi Klein som handlar om hur vänstern bör reagera.

– Hon säger det bättre än jag gjorde i går, säger Ken Loach och syftar på presskonferensen och senare scensamtalet på biograf Scandia, då han oroade sig för Marine Le Pens och andra högerextremisters glädje och självsäkerhet över amerikanska valutgången.

Och då han beskyllde den socialdemokratiska vänstern för att ha släppt in nyliberalismen, varit delaktiga i att människor blivit alienerade, lurade, arbetslösa, orepresenterade – och därmed lyssnat på enkla lösningar, som att skylla på immigranter och andra som är fattigare än de själva.

Han sa att det var dags för den seriösa vänstern att uttala sin politik, behandla alla med respekt och omorganisera samhället så att alla får jobb.

Hur är det i Sverige? frågar han nu, under intervjun: Har ni någon seriös vänster? När jag nämner Vänsterpartiets nej till vinster i välfärden avfärdar han det som light-vänster. För honom är det planekonomi och statligt ägande som gäller.

– Vi måste planera världens tillgångar, för klimatet, men också för att se till att det vi producerar är förnuftigt, och för att alla ska kunna bidra. Man kan inte planera för Amazon och andra multinationella företag, de gör vad de vill. Staten måste äga.

Politiken är en del av Ken Loach vardag. Under tillblivelsen av Jag, Daniel Blake, handlade den allt intensivare sms-växlingen med Paul Laverty om ett havererat socialförsäkringssystem. För att arbetskraften ska bli så billig som möjligt måste den göras sårbar:

– Vi ser en situation som är uppkommen av politiska skäl, pådriven av ekonomiska. Den finns där för att förnedra och degradera människor. Arbetsgivaren vill ha arbetskraften rinnande ur en kran som går att öppna och stänga, säger Ken Loach.

De fick höra berättelser om hur detta gått till i Storbritannien och Ken Loach, som just deklarerat sig pensionär, tänkte om. Uppgiften att bedöma arbetsförmågan hos sjuka hade lagts ut på entreprenad. Läkares bedömningar vägde lätt. Bidragstagare fick sänkt eller utebliven ersättning för minsta lilla snedsteg.

– Anställda på jobcenters fick som mål att utfärda ett visst antal sanktioner varje vecka. Många sade upp sig för att de hatade jobbet.

Under en månad åkte teamet runt i sex sju städer och samlade in berättelser. En man skulle bedömas för sjukersättning efter en hjärtattack. Under bedömningsintervjun fick han ytterligare en hjärtattack – och sanktionerades för att han inte kunde fullfölja den.

När filmen spelades in anlitades några få professionella skådespelare. Resten hade erfarenheter av det som skulle gestaltas, som besökare och tidigare anställda på jobcenter. Snickaren Daniel Blake (komikern Dave Johns) var hemtam i Newcastle-kvarteren.

Så kom filmen att bli ett tragikomiskt drama om hur byråkratin omöjliggör livet för Daniel Blake efter en hjärtinfarkt. Skådespelarna jobbade fram historien kronologiskt, utan att alla kände till alla avgörande detaljer: Så vill Loach fånga sårbarheten.

”Filmen har ingen likhet med det moderna bidragssystemet”, sa Tory-ministern Damien Green när filmen som gjort succé diskuterades i parlamentet.

– Han ljuger, säger Ken Loach och tillägger att verkligheten inte hade gjort sig som film – för den är långt mycket värre.

Ken Loach bär inte på en personlig ilska, säger han, går inte omkring och sparkar sönder stolar. Men han behöver ta en klunk kaffe för att förklara den långa bakgrunden till varför det brinner under den vänliga, propra fasaden; hur allt började med Thatcher och hennes ”det finns inget samhälle”, hur den gemensamma strävan som etablerats under efterkrigstiden började luckras upp, hur nyliberalismen erövrat samhället bit för bit.

1980-talet var också en personligt svår tid för Ken Loach, filmerna refuserades av BBC, en teateruppsättning ställdes in och han gjorde reklam för McDonalds, något som ”inte känns så bra för samvetet”.

Ken Loachs far var en konservativ Daily Express-läsare. Som barn klarade pappan provet till studieförberedande ”grammar school”, men de hade inte råd med skoluniformen. I stället blev han reparatör på en fabrik, så småningom ansvarig för underhållet.

Varje dag jobbade han tolv timmar. Mamman var hårfrisörska och sedan hemmafru, arbetarmannens stolthet – det var ramen för min uppväxt, berättar Ken Loach.

Som arbetarklass-tory tänkte pappan att kan han, så kan väl alla andra:

– Men det kan förstås inte alla, inflikar Ken Loach, vars eget intresse för sociala frågor kom naturligt med tiden; ”genom att se hur det ser ut”.

Fadern grämde sig över att han inte fått studera vidare och pushade sonen Ken till att studera juridik vid Oxford.

– Jag hade blivit en usel advokat, säger Ken Loach.

I stället fastnade han för teatern.

– Jag hade blivit en usel skådespelare, säger han.

Och dottern, i dokumentären Versus: The life and films of Ken Loach, säger lite elakt att han var den skådespelare han själv som regissör aldrig skulle anlita, den som tänkte efter före.

På presskonferensen framhåller filmskaparen att svaret på extremhögerns framväxt finns i en gammal facklig slogan: ”agitera, utbilda, organisera”. Vad annars? undrar han. Någon föreslår att hans nästa projekt kunde bli en ny Joe Hill-film.

– Nja, jag tror vi behöver en ny Joe Hill, svarar han.

Ken Loach

• Ken Loach är 80 år och född i Nuneaton, England.

• Han har gjort närmare 50 filmer under 50 år. Bland andra: Cathy come home (1966), Riff raff (1990), Ladybird, ladybird (1994), Land och frihet (1995), Bröd och rosor (2000), Frihetens pris, (2006), Looking for Eric (2009), Jimmy’s hall (2014).

• Jag, Daniel Blake invigde Stockholms filmfestival och går upp på bio 9/12.