Kultur

Minskad tillit underminerar välfärdsstaten

Den liberala historiebeskrivningen beskriver välfärdsstaten som en harmonisk förening mellan omsorg och marknad. I boken Flyktingkrisen och den svenska modellen hävdar tvärtom författarna Anders Nilsson och Örjan Nyström att den offentliga välfärden bygger på en kompromiss mellan fientliga principer, där politisk styrning används för att inskränka marknadsekonomin.

Under första halvan av 1900-talet präglades Europa av djupa ekonomiska kriser. På detta följde fascistiska, kommunistiska och demokratiska reaktioner. Det var långt ifrån säkert att det demokratiska välfärdssystemet skulle överleva i denna dragkamp, men i flera av Europas länder blev denna modell den mest stabila. I dag är välfärdsstaten återigen utsatt för stora påfrestningar.

Nilsson & Nyström nämner bland annat globaliseringens krafter, finansiella obalanser i världsekonomin, flyktingkrisen och klimathotet. Deras fråga är hur välfärdsstaten ska kunna skyddas och utvecklas när omvärlden är stadd i dramatisk förändring.

Avgörande för att klara välfärden är till sist medborgarnas tillit till systemet. Författarna menar att den avgörs av två faktorer. Dels om medborgare upplever att de blir rättvist behandlade av den offentliga sektorn. Dels i vilket mån de har täta kontakter över klassgränserna.

I ett samhälle där staten inte ens kan upprätthålla en likvärdig skola försvagas dessa faktorer. Tillsammans med yttre förändringar, som ökad konkurrens i den globala produktionen, riskerar detta att underminera välfärdsstatens möjligheter.

Nilsson & Nyström är hälsosamt realistiska. De hävdar frankt att det inte finns någon enkel lösning för hur den nationella välfärdsstaten ska klara sig när den konfronteras med globaliseringens krafter. Eftersom framtiden dessutom är ytterst oviss blir författarnas slutsats att vi måste tänka praktiskt i stället för principiellt. Det handlar om att hitta provisoriska lösningar för att värna välfärdsstaten samtidigt som det pågår djupa strukturella förändringar.

På lite längre sikt har författarna ett mer utopiskt förslag, nämligen att upprätta en gemensam välfärdsplanet. Eller uttryckt på ett annat sätt, att låta välfärdsstaten globaliseras.

Mats Wingborg