Kultur

Grå misären går aldrig ur

Romanens miljö: Neapels arbetarkvarter, 1953. Foto: Akg-Images / Paul Almasy Bild: Akg-Images / Paul Almasy

I Elena Ferrantes Hennes nya namn fortsätter den oemotståndliga berättelsen om Lenù och Lila. Den ena gifter sig, den andra studerar vidare – och båda brottas med villkoren för arbetarklassens kvinnor.

Hur är livet för skomakarens familj, eller vaktmästarens, snickarens, frukthandlarens, konditorns? Eller den mördade svarta börshajens? Den galna änkans? Eller för två intelligenta flickor som växer upp i hyreshusens ”grå misär” och som tvingas hantera det obönhörliga patriarkala klassamhället?

Framför allt är det annorlunda än för medelklassen och överklassen.

”Det fanns något ondskefullt i ojämlikhet, det visste jag nu. Den gick på djupet, handlade inte bara om pengar. Vårt ursprung gick inte att dölja med inkomsterna från de två charkuteributikerna eller ens från skotillverkningen och skoaffären.”

Det är Lenù som berättar om livet i 1950- och 1960-talets arbetarkvarter i Neapel, och om när hennes och Lilas vänskap möter omgivningens förväntningar.

Raffaella ”Lila” Cerullo, två veckor äldre. Något lite smartare, kreativare; ett halvt steg före, om vi frågar Elena ”Lenù” Greco. Det är Lila som har de riktigt stora förutsättningarna för att göra underverk. Gigliola, ihop med fruktade Michele, var säker på att ”Lila var en slampa med övernaturliga krafter och hade förtrollat hennes pojkvän.”

Efter att Lila på bröllopsnatten blivit slagen och våldtagen får hon erfara att inte minst kvarterets kvinnor anser att hon fått vad hon förtjänat.

Våldet måste kvinnorna ständigt förhålla sig till. Män som tar sig rätten över dem, deras kroppar och bedömningar av dem. Lenù är vacker, om hon bara hade en baddräkt som passade eller diskretare glasögon, får hon veta. Och i den första sexuella erfarenheten blir hon en statist i spelet om mannens tillfredställelse. Lilas man Stefano ger henne ”en våldsam örfil som kändes som en sanning som exploderade” och säger: ”Ser du vad du tvingar mig till?”.

De två vännerna speglar sig mot varandra, känner varandras känslor, bryr sig mest om varandra, glider isär, kämpar för att hålla fast vid varandra. Är rivaler.

Det är Lenù som får ta studenten och läsa vidare på ”någon sorts internatskola i Pisa där man kunde studera gratis”, vilken hennes lärarinna tipsar om. Men trots att hon klarar proven och får fina betyg skräms hon av omgivningen, av de avslappnat bildade, som på grund av sin bakgrund eller ”rent intuitivt” vet vilka personer och verk som räknas.

Det där ”nästan” svävar som en osalig ande över henne. Hon får nästan vänner i bildade kretsar, blir nästan en student som lärarna räknar med. För modern, hemmafrun, blir hon ett slags trofé.

Lila, nu med nytt namn, ”signora Carracci”, slår bakut. Hennes egen framgång är ekonomisk och inkapslad i hennes och Stefanos moderna lägenhet.

I en nyckelscen inreder Lila och Lenù skobutiken och skapar ett konstverk av ett stort foto av Lila i brudklänning och skorna som butiken säljer. De klistrar över lappar, leker, känner sig fria; där upphäver de sina livsvillkor. Hejdar tiden.

Men samtidigt styckar Lila porträttet av sig själv med blodröda linjer. Att makten över livet och framtiden inte bara ligger i vars och ens egna händer blir knappast tydligare än i Ferrantes romansvit.