Bob Dylan. Foto: David Vincent/TT

Folksånger, gospel och blues – Bob Dylans musikaliska rötter finns djupt i den amerikanska sångtraditionen. Men att bara imitera de stora förebilderna räckte inte långt för legenden.

LÄS OCKSÅ Dylan den oförutsägbare – intervju med litteraturprofessor Johan Svedjedal

Newport Folk Festival, den 25 juli 1965. Bob Dylan, en av de största amerikanska folkrockmusikerna just då, kliver upp på scenen och pluggar in elgitarren. Publiken är inte bara chockad, den är rasande och buar ut Dylan som bestämt sig för att släppa prefixet ”folk” och bli rockartist där och då.

Han och kompbandet river hetsigt av låten ”Maggie’s Farm” med de påpassliga textraderna ”I try my best/To be just like I am/But everybody wants you/To be just like them”. Låten var tagen från det nysläppta albumet Bringing It All Back Home, det första officiella albumet som tog honom upp ur folkmusikfacket och lät honom landa inom rocken.

Det var nog aldrig en fråga om Bob Dylan skulle slå sig fri från den amerikanska folksångstraditionen, bara vid vilken tidpunkt det skulle ske. Det var i den genren Bob Dylan först hittade sin musikaliska identitet och det var i den genren publiken först hittade honom.

I slutet på 1950-talet fick intresset för amerikansk folkmusik ett uppsving i USA. I den amerikanska musikkanon ”The Great American Songbook”, som sträcker sig mellan 1920-talet och 1950-talet och som innehåller de mest inflytelserika sångerna och vanligaste jazzkompositionerna, fanns mycket att hämta för den unge Bob Dylan. Musik, texter och artistiskt uttryck. Han tog till sig allt.

Med traditionella folksånger, den akustiska gitarren och munspelet i en hållare runt halsen påminde Bob Dylans utseende såväl som sound om Woody Guthrie, en förgrundsfigur inom folkmusikgenren som även var aktiv i den amerikanska arbetarrörelsen, när debutalbumet Bob Dylan kom 1962.

Dylan var under en period besatt av Guthrie och tillbringade mycket tid på sjukhuset där Woody Guthrie låg, för att lyssna och lära av den store förebilden. Bara två av tretton låtar på det 36 minuter långa albumet är skrivna av Dylan själv, varav den ena, ”Song to Woody”, logiskt nog är en hyllning till Woody Guthrie. Albumet innehåller i övrigt Dylantolkade traditionella sånger som ”House of The Rising Sun” eller dylanska arrangemang av blueslåtar som ”Highway 51”.

Men det var inte Woody Guthrie som först fick upp Dylans ögon för folkmusiken. I en Playboyintervju med Ron Rosenbaum 1978 berättar Bob Dylan att han blev helt tagen av den klassiskt skolade afroamerikanska folkmusikartisten och medborgarrättsaktivisten Odetta Holmes, som han hörde spelas i en skivaffär i slutet på 1950-talet.

Hennes personliga musikaliska uttryck där och då fick honom att byta sin elgitarr och förstärkare till en akustisk flat-top Gibson. Efter Odetta upptäckte han fler och fler artister som influerade honom, inte minst Harry Belafonte, The Carter Family, Jessy Fuller och så slutligen Woody Guthrie.

Precis som många av de traditionella amerikanska folksångerna som Dylan gjorde till sina, innehöll hans egna låtar historier om sociala orättvisor, rasism och fredsteman. Redan på sitt andra album, The Freewheelin’ Bob Dylan, var låtuppställningen den motsatta jämfört med debuten.

Av tretton låtar var bara två omarrangemang av äldre sånger, resten var Dylans egenkomponerade folksånger, till exempel ”Blowin In the Wind”. Fortfarande inspirerad av äldre tiders sångare och deras berättelser berättade han nu egna. Han blev, vare sig han hade tänkt sig det eller inte, en folkets röst.

Efter sina fyra första album bestämde sig Bob Dylan för att bara vara sig själv, att i fortsättningen ta sig upp ur traditionens rika musikmylla. Under en skivinspelning hösten 1964 berättade han för den till studion inbjudna musikjournalisten Nat Hentoff, att han från och med nu skulle sluta skriva låtar som var för någon annan.

I stället skulle han börja skriva helt utifrån sig själv. Han ville att det skulle låta precis så enkelt och naturligt som han själv tänker och rör sig. Från att delvis ha varit en imitatör ville han bli helt autentisk.

Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur för att han skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen. Örats poesi, kallade Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Bob Dylans tonsatta och nobelprisade litterära verk. Men hon har också definierat hans texter som litteratur som också kan läsas, inte bara lyssnas på.

I motsats till henne tycker litteraturprofessor Johan Svedjedal att Dylans texter ska höras, inte läsas. ”Hur mycket man än älskar hans sånger, är det ofta pinsamt att se dem tryckta”, skriver han i essän ”Rösters litteratur – Bob Dylans betydelse”.

Kanske har Johan Svedjedal också rätt i att Bob Dylan var en folksångare som helst ville bli rockmusiker. Bob Dylan utropade själv glatt i en av sina textrader från 1964: ”Yippee! I’m a poet, and I know it. Hope I don’t blow it”.