Självklart är Bob Dylan en värdig Nobelpristagare i litteratur, tycker litteraturprofessor Johan Svedjedal som tipsar om hur man kan närma sig Dylans litterära värld.

LÄS OCKSÅ Från Amerikas mylla till egen dikt

Det har nog inte gått en dag sedan Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan tillkännagavs, som Dylan och hans tystnad kring priset inte har dissekerats. Kultursidorna både rasar och risar, kvinnor som har mage att uttala sig om Dylan eller om hans manliga beundrare blir hatade och hotade, de så kallade Dylanmännens tolkningsföreträde ifrågasätts och Ulf Lundell skriver ett argt debattinlägg på Aftonbladet där han med versaler ondgör sig över Svenska Akademiens sätt att hantera Dylans stumma signal av otacksamhet.

Johan Svedjedal. Foto: Dan Hansson.

– Det är typiskt Dylan. Han har förmågan att väcka debatt, och nu gör han det utifrån sin tendens att vara gåtfullt tyst. Man ska inte heller glömma att Dylan är väldigt känd. Många har ett mångårigt och intensivt förhållande till honom, säger litteraturprofessor Johan Svedjedal vid Uppsala universitet.

Att de manliga Dylanexperterna (Dylanmännen) har kidnappat det mediala utrymmet i Nobelprisefterspelet, tycker Johan Svedjedal är ett sätt att se det. Ett annat är vad det kan säga om hur litteraturen hittar läsaren (eller lyssnaren).

– Som litteratursociolog tycker jag det är intressant att se på männens besatthet av Dylan. Man säger ju ofta att män inte läser skönlitteratur. Men Dylanmännen visar ju att de är litteraturintresserade. Jag såg nyligen pjäsen Dylansällskapet, den handlar ju bland annat om hur männen använder Dylans sånger för att bearbeta livets sorger.

Bob Dylan är en stor författare, en av de viktigaste, det är ingen tvekan om det, menar Johan Svedjedal. Dylans produktivitet innebär visserligen en ojämnhet, med många inslag av improvisation. Många sånger har en stor litterär täthet, medan andra är gjorda för att spelas, inte för en boksida, säger Johan Svedjedal.

– Han har ett väldigt stort inflytande på andra, både med sin musik och sina texter. Bob Dylan är också älskad av många stora författare och redan på 60-talet gjordes många referenser till hans texter.

– En av Dylans talanger är att suga i sig traditioner som folksånger, gospel och blues. Tidpunkten för när han slog igenom var en epok när folkmusiken och protestmusiken var det mest intressanta som hände. Rebelltraditionen vårdades av folkmusiken. Dylan upptäckte att han var bra på det, och gjorde något originellt och personligt av det. Sedan tyckte han att det blev för förutsägbart. Han blev trött på det.

Du har sagt att Dylans budskap är att ingen borde följa några ledare. Lyder han sitt eget råd nu i och med tystnaden kring Nobelpriset – visar han självständighet och oförutsägbarhet?
– Jag skulle kunna föreställa mig att priset för honom blir att kategoriseras till en viss grupp, något han har kämpat emot hela livet. Om han ska kategoriseras ska det göras på hans villkor. Samtidigt har han ju mottagit andra stora belöningar, men har också tackat nej tidigare.

Vad skiljer Nobelpriset från de priser han tagit emot tidigare?
– Det är ju inte klart än att han inte tar emot det. Det har bara gått några veckor och han är fortfarande ute på turné.

Nobelpriset i litteratur brukar för många vara en litterär ögonöppnare för nya författarskap. Hur går man tillväga om man vill sätta sig in i Bob Dylans litterära värld?
– Om man ska läsa Dylan, då ska man börja med hans självbiografi Chronichles, som är väldigt välskriven. Undvik Tarantaula, som är, som jag ser det, en misslyckad experimentbok. Sedan ska man inte glömma böckerna som finns om honom.

Och om man vill ge sig i kast med hans sånglyrik?
– Hans mest läsbara album, om man bara ska läsa hans texter är John Wesley Harding från 1967. Det är täta avskalade texter, men musiken spelar inte så stor roll på skivan. Här finns gåtfulla texter, med ett tydligt existentiellt bråddjup. Och så självklart hans låt ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”. Dylan har själv sagt att han ville säga så mycket med den sången, så det ligger en ny sång i varje vers.

– Ska man lyssna på honom skulle jag rekommendera tre album, som alla är mycket välproducerade och som synliggör hans utveckling. Det är Blonde On Blonde från 1966, Blood On the Tracks från 1975 och Time Out Of Mind från 1997. Här ser man utvecklingen från den unge, arge, smarte, speedade Dylan till den medelålders krisande med låtar om skilsmässoproblematik och slutligen till den han fortfarande är, en som berör frågor som åldrande och död.

Lyssningslänk till Johan Svedjedals Dylantips finns här.