Foto: Anders Wiklund/TT Bild: Anders Wiklund/TT

En osäker låglönesatsning. En arbetsgrupp för de svåra frågorna. En jämställdhet som skjuts på framtiden. Så ser LO:s facit ut just nu, enligt de experter som Arbetet talat med. 

1.LO:s modell: ”Låglönesatsningen maktpolitiskt viktig”.

Tanken med LO-samordningens låglönesatsning är att ge mer till dem som tjänar under 24 000 kronor. Men hur mycket av en satsning är det egentligen? Ingemar Göransson, pensionerad LO-utredare, kallar modellen innovativ, eftersom den utgår från individer som tjänar under 24 000 och därmed berör i stort sett alla avtalsområden inom LO.

Det kan jämföras med tidigare låglönesatsningar som styrts av snittlönen på varje avtalsområde, inte av individens lön.

Då har flera avtalsområden hamnat ovanför den så kallade brytpunkten och därmed inte omfattats av satsningen, trots att enskilda medlemmar tjänat under 24 000-strecket.

– Även om det handlar om små summor är det bra att kunna säga att det träffar alla lika. Det gör det lättare att komma överens och därför är modellen också makt-politiskt viktigt.

Det Ingemar Göransson vänder sig emot är att modellen är mate-matiskt krånglig att använda i praktiken.

– Det är inte bra, för det blir svårt för förbunden att tala om för medlemmarna vad deras krav är.

Hur stor låglönepotten blir avgörs av antalet medlemmar inom avtalsområdet som tjänar under 24 000.

– Men facken har inte alltid den här lönestatistiken, de måste förlita sig på att arbetsgivaren är samarbetsvillig.

Ronny Wenngren, tidigare förhandlingschef på Elektrikerförbundet och nu samordnare för 6F, menar att förbunden måste kunna fråga medlemmarna om deras lön.

– Så krångligt kan det inte vara. Rättvisa eller enkelhet – vad är viktigast? Jag väljer det första.

Ingemar Göransson tror att låglönesatsningen förmodligen landar på krav på några tior extra till potten per anställd, något som sedan ska fördelas inom avtalsområdet. Det kommer inte ändra lönestrukturerna i samhället, menar han.

– Är arbetsgivaren stark går det till högavlönade ändå.

Även om facken kräver att låglönepotten går till dem som tjänar minst finns alltid en risk att arbetsgivaren vill fördela pengarna på annat sätt, enligt Ronny Wenngren.

– Men om arbetsgivaren inte ställer upp på låglönesatsningen kommer det att leda till kraftiga reaktioner.

Göran Johnsson, som var förbundsordförande för Metall mellan 1993 och 2005, tycker att konstruktionen är ganska bra.

– Sedan är det en annan sak hur man trycker igenom den i förhandlingar med arbetsgivaren. Men har man ingen låglönesatsning blir det ännu sämre.

2. De olösta frågorna: ”LO:s svar på frågan ’Vad ska vi göra?’ blev ’Vi gör en utredning’.”

LO-samordningen lämnar ett antal frågor olösta.

– Mitt intryck är att antalet frågor som ingår i samordningen har minskat över tid. Det uppfattar jag som ett uttryck för svårigheterna att samordna sig runt allmänna anställningsvillkor, säger Claes Strååth, tidigare generaldirektör för Medlingsinstitutet.

En av de saker som fortsätter att vara olösta är allmän visstid, som ledde till en het debatt på LO-kongressen. Styrelsen ville få bort de otrygga anställningarna genom avtalsförhandlingar mellan parterna. Men en motion klubbades igenom och kongressens besked blev: LO ska verka för att få bort anställningsformen i lagen om anställningsskydd (las).

Men frågan fortsätter att splittra LO-förbunden. Representantskapet enades om att tillsätta en utredning om las funktion på dagens arbetsmarknad, en utredning som bland annat ska ta fram förslag för att komma till rätta med missbruket av tillfälliga anställningar. Senast den 31 augusti nästa år ska den vara klar.

Ingemar Göransson menar att utredningen bottnar i en insikt om ett stenhårt motstånd från arbetsgivaren mot att ändra spelplanen.

–  Flera förbund har velat ta strid i frågan. Andra förbund menar att det inte går. Andra vill se lagstiftning. LO:s svar på frågan ”Vad ska vi göra?” blev ”Vi gör en utredning”.

LO har tidigare gjort rapporter om visstidsanställningarnas utbredning.

– Det här är en fråga där facken har möjlighet att träffa bättre avtal. Jag är faktiskt rädd för att facket inte gör allt de kan. Om frågan läggs över på politiken kommer det rätt som det är en annan regering och då kan man stå på noll igen, förklarar Göran Johsson.

Lars Anders Häggström, före detta ordförande för Handels, menar att det här är en av viktigaste frågorna för flera förbund.

– Det är ett jättebekymmer på kvinnodominerade avtalsområden. Om det är något som påverkar lönebildningen på lång sikt så är det ju det här.

3. Jämställda löner: ”Generella låglönesatsningar imponerar inte.”

Låglönesatsningen får begränsad effekt på ojämställda löner, om ens det, menar flera som Arbetet pratat med. Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt Initiativ (FI) anser att LO borde ha hållit fast vid riktade satsningar på lågavlönade kvinnogrupper.

– Erfarenheten av generella låglönesatsningar är ju inte imponerande. Man kommer inte åt den grundläggande diskussionen kring värdediskriminering.

Anna Hedborg, tidigare minister, LO-ekonom och jämställdhetsutredare, anser att LO-satsningen i någon mån leder till mer jämställda löner. Men tillägger:

– Det tar ju inte direkt fasta på det och det är ju inte bara riktigt låga kvinnolöner som är kvinnolöner.

Anna Hedborg menar att parterna absolut måste trycka på, men att det inte alltid räcker:

– De måste på något sätt begära hjälp av staten om det är de skattefinansierade branscherna som har de låga lönerna.

Göran Johnsson pekar på den oenighet som funnits kring kvinnopotter.

– Det var nog en ganska smart modell, att göra insamling utifrån individer i stället för att ge extra potter till kvinnor. Men facken har stora uppgifter framför sig för att nå jämställda löner.

Ingemar Göransson menar att det för att göra verklig skillnad hade behövts ett högre belopp, som Kommunals betydligt större underskötesatsning.

– Men det betyder inte att man ska ge upp. Så fort frågan släpps kommer skillnaden att öka ännu mer, kampen för rättvisa och jämlika löner är ett Sisyfosarbete.

Jenny Berggren

Martina Frisk

Anders Lignell

LO:s nya modell

Med LO:s nya modell bidrar de vars löner sticker ut uppåt i låglönebranscher mer till potten än de gjort i tidigare konstruktioner. Deras högre löner får större påverkan på lönekraven.

Den som jobbar inom lågavlönade avtalsområden men tjänar mer kan nu ge extra bränsle till lönekraven. I tidigare låglönesatsningar har facket styrt kraven efter lönesnittet på varje avtalsområde. När det legat under gränsen för låglönesatsningen, den så kallade brytpunkten, har kravet för alla anställda beräknats i krontal i stället för procent. Detta eftersom krontalet har gett mer än procenten på löner under brytpunkten.

På så sätt har den totala potten blivit större, men samtidigt har kraven för individer som har högre löner hållits ner jämfört med om de hade fått procentpåslag. För dem vore procent mer fördelaktigt.

I årets modell krävs procent för dem, eftersom kronkravet endast ska gälla individer som tjänar mindre än 24 000 kronor i månaden. Därmed kan lönekravet för exempelvis en välavlönad kock bli betydligt högre än om hen hade fått kronpåslag utifrån genomsnittet.

– Effekten är mätbar i alla fall, säger Mats Larsson, utredare på LO, om hur potterna påverkas.

– Det lönar sig att ha stor lönespridning, kan man säga.

Men den största skillnaden som följer av att man går på individnivå är att lågavlönade även i generellt välavlönade sektorer omfattas. Det kan gälla till exempel byggstädare som enligt den tidigare modellen skulle fått påslag i procent för att andra på bygget drar upp snittet. Nu väntas krontal krävas för var och en med lön under 24 000.

– Det blir en mer rättvis metod, säger Mats Larsson.

Jenny Berggren