Socialbidrag, som ekonomiskt bistånd i vardagligt tal kallas, ska vara vårt samhälles yttersta skyddsnät. Det är ingen dröm, verkligen inte. Socialbidrag får du när inget annat återstår, när du inte längre äger något av värde.

Det är att få leva med vetskapen att tjänstemän från kommunen kan komma att kräva att få kika i ditt kylskåp, att veta att du kanske inte ens har råd att köpa mjölk i slutet av månaden.

Nu varnar Stadsmissionen för att man möter allt fler fattiga som hänvisas till dem från socialtjänsten. I en debattartikel i Svenska Dagbladet tidigare i veckan skriver Stadsmissionen om de människor de möter; ensamstående med barn, pensionärer som inte får pensionen att räcka till och människor med psykisk ohälsa.

Som Stadsmissionen påpekar har de flesta av dem svenskt personnummer och rätt till stöd från det allmänna – men där alltså inte ens det yttersta skyddsnätet längre bär.

Liknande vittnesmål har tidigare hörts från en organisation som Majblomman. Sjukdom och arbetslöshet gör sig ofta hörd i ansökningar till organisationen. Det kan handla om en önskan att ha råd att köpa lite kläder till sitt barn eller ha råd att ordna ett barnkalas. Ren och skär fattigdom med andra ord.

Många gånger sker det säkert i all välvilja. Socialsekreteraren ser att kommunen inte har möjlighet att hjälpa. Stadsmissionen eller Majblomman blir bättre än inget alls. Men är det ett sådant samhälle vi vill ha? Där kommun och stat kan dra sig tillbaka med eller utan förhoppning om att någon annan ska kliva in.

När fattiga tvingas ta hjälp av frivilligorganisationer är det inte märkligt att tilltron till välfärdssamhället sjunker. I förlängningen innebär det att fler kommer att välja att se om sitt eget hus i första hand.

Där vetskapen infinner sig om att sjukdomen eller arbetslösheten bara mäts i sifforna på det egna bankkontot och inte i det skyddsnät som samhället skulle kunna ge. Otryggheten får fäste, vi blir räddare och rädslan i sig får otryggheten att växa.

Vi behöver se allvaret i den här frågan. Fattigdom är inte – och får inte bli – en fråga bara för frivilligorganisationer. Ett välfärdssamhälle värt namnet måste stå upp också för sina svagaste invånare.