Eget världsfack för muslimer

Officiell bild på de fackliga ledare som deltog i mötet där en muslimsk facklig världsorganisation bildades.

Över hundra fackliga ledare från 57 länder samlades i Istanbul i helgen för att skapa en muslimsk motsvarighet till Världsfacket. Motiveringen: ”Den internationella fackföreningsrörelsen har vänt oss ryggen”. Men många i samarbetet har nära kopplingar till arbetsgivare och regeringar.

LÄS OCKSÅ De Erdoganvänliga facken växer snabbt

Fack i muslimska länder går samman. 120 fackliga ledare från 57 muslimska länder diskuterade på en tre dagar lång konferens i Istanbul hur de ska gå ihop under Islamiska samarbetsorganisationens (OIC) tak.

Många av förbunden har nära kopplingar till arbetsgivarna eller till regimen i sina hemländer.

Bakom konferensen står just OIC, samt Memur-Sen, Turkiets största fackliga organisation med cirka en miljon medlemmar.

– Den internationella fackföreningsrörelsen har vänt oss ryggen, därför måste vi hitta egna lösningar på våra problem, säger Ugur Müftüoglu, ansvarig för konferensen och kommunikatör på Memur-Sen, när Arbetet når honom på telefon i en paus.

Vilka är de 120 fackliga ledarna som deltar i konferensen?
– De är alla ordförande eller generalsekreterare för de största fackliga centralorganisationerna i sina hemländer.

Vad är syftet med konferensen?
– Att skapa en varaktig plattform för samarbete mellan facken i den muslimska världen.

En slags motsvarighet till Världsfacket eller FN:s arbets-organisation ILO?
– Snarare både och.

En stor del av sitt långa öppningstal på lördagen ägnade det turkiska fackets ordförande Ali Yalcin åt FN:s och den internationella fackföreningsrörelsens påstådda brist på empati med muslimer. Fackföreningarna i muslimska länder måste själva ta tag i sina gemensamma problem, blev hans slutsats.

– Medan vi tar emot tre miljoner flyktingar från Syrien reser många länder dubbla murar med taggtråd längs sina gränser. EU-landet Ungern går till folkomröstning för att slippa ta emot 1 245 flyktingar. Det är en skam. Att behandla människor efter färg och tro är en skam.

Värdlandets fackbas anklagade den internationella fackföreningsrörelsen för ”dubbelmoral” när det gäller muslimer.

– Vad har de gjort mot den växande islamofobin, mot diskrimineringen och mot de kränkande karikatyrerna av vår käre profet? Har de ens fördömt kränkningarna?

För övrigt, påpekade han, lider fackföreningsrörelsen i västvärlden av förtroendekris och medlemstapp. Därför behövs, enligt Ali Yalcin, en ny röst inom fackföreningsrörelsen: De muslimska fackens röst, om de lyckas samlas under OIC:s tak. Utan en sådan röst går det inte att ändra på verkligheten, förklarade han. Många länder som har de lägsta inkomsterna per capita, de sämsta arbetsvillkoren, de lägsta lönerna och de flesta brotten mot ILO-reglerna återfinns i dag i den muslimska världen.

– Vi har reducerats till de stora skatternas fattiga väktare. Vi måste vägra ta på oss den rollen.

Även Turkiets arbetsmarknadsminister Mehmet Müezzinoglu talade under konferensen. Han argumenterade i sitt anförande för att islam och fackföreningsrörelsen i grunden har samma mål: rättvisa.

Mehmet Müezzinoglu torgförde uppfattningen att ”alla som slåss mot orättvisor, exempelvis genom strejk och kollektivavtal, i själva verket slåss för islam”.

Fackligt arbete är samtidigt en religiös plikt för muslimer, enligt ministerns filosofiska resonemang. Därmed kan man se facklig kamp som en slags facklig jihad, enligt ordets ursprungliga betydelse: ”kamp” eller ”strävan”.

OBS! En gul fackförening styrs eller kontrolleras av arbetsgivaren i syfte att förhindra strejker eller motverka arbetarnas inflytande. De är förbjudna enligt artikel 2 i ILO:s konvention nr 98 från 1949.

Rivaler om ledarskapet skakar hand. Recep Tayyip Erdogan hälsar Saudiarabiens kung Salman välkommen till OIC-mötet i Istanbul i april i år. Foto: TT-AP

Rivalitet präglar islamiskt samarbete

BAKGRUND. Muslimska stormakter ligger bakom försöken att bilda en facklig organisation. Men hittills har samverkan inom den Islamiska samarbetsorganisationen (OIC) oftast runnit ut i sanden. 

Det är svårt att hitta några goda gärningar i Islamiska samarbetsorganisationens snart halvsekellånga historia, som skulle kunna ge den existensberättigande hos cirka 1,5 miljarder invånarna i de 57 medlemsstaterna. Exempelvis en roll som fredsmäklare i någon av de blodiga konflikterna som pågår i flera medlemsstater.

Med tanke på att ingen av de fyra stormakterna som styr organisationen är en demokrati är det kanske inte så konstigt.

Den drivande staten är Saudiarabien, som finansierar större delen av OIC:s verksamhet, och som kräver valuta för pengarna i form av total tystnad om brotten mot de mänskliga rättigheterna.

Därför var det inte oväntat när OIC omgående anslöt sig till kören som fördömde utrikesminister Margot Wallströms kritik mot bristen på mänskliga rättigheter i Saudiarabien förra året. Hon har ”förödmjukat Saudiarabien, dess sociala normer, juridiska system och politiska institutioner”, skrev organisationen på sin hemsida.

Den andra stormakten, Iran, är emot allt som ärkerivalen Saudiarabien står för, utom brotten mot de mänskliga rättigheterna. Den tredje, Egypten, står ständigt redo att gå ifrån möten ifall någon ifrågasätter att militärkupper skulle betyda lika mycket som allmänna val för demokratins överlevnad. Och till sist Turkiet, vars ambitioner är att fortsätta leda den muslimska världen som man gjorde under fyra sekler, innan ”de nya korsfararna” styckade sönder det ottomanska riket efter första världskriget.

Egentligen har alla fyra stormakterna i OIC en lång rad historiska och andliga argument för att just de borde leda världens muslimer. Så fort ledarskapsfrågan kommer på tal, och den gör det ofta, råkar alla fyra i luven på varandra och gör därmed organisationen helt handlingsförlamad.

Därför har OIC:s stora projekt hittills bara runnit ut i sanden. Senaste exemplet är planerna på att bygga upp ”en islamisk armé”, en egen fredsstyrka, som skulle kunna gripa in i väpnade konflikter i medlemsländerna.

I nuläget finns ingenting som talar emot att planerna på ett muslimskt världsfack inte skulle gå samma öde till mötes.

I korthet

Islamiska samarbetsorganisationen OIC

• Grundades 1969, som en reaktion på en anlagd brand i al-Aqsamoskén i Jerusalem. Fram till 2011 hette organisationen Islamiska konferensen, men bytte sedan namn till Organization of Islamic Cooperation (OIC).

• Antal medlemmar: 57 stater som totalt har cirka 1,5 miljarder invånare.

• Syfte: att främja muslimsk identitet och sprida islams budskap.

• Högsta chefen: Saudiern Iyad Ameen Madani.

• Huvudkontor: i staden Jedda i Saudiarabien.

• Ordförandeland: Turkiet, fram till 2019.

Källa: OIC och Utrikespolitiska institutet.

Esref Okumus