I förra veckan var jag och lyssnade på författaren och journalisten Katarina Wennstam som pratade om sin nya bok Flickan och skammen. Om hur samhället kontrollerar kvinnor utifrån påståenden och föreställningar om vår sexualitet. Om hur kvinnor i alla tider fråntagits makt och möjligheter i samma stund som horstämplandet påbörjats.

Jag trodde jag hade tänkt en hel del på frågor som rör kön och sexualitet. Ändå kommer jag ut ur salen två timmar senare med hundra nya tankar i huvudet.

Katarina Wennstam berättade om den röda horluvan som kvinnor tvingades bära i Sverige på medeltiden när de blivit gravida som ogifta. Om hur kvinnor med makt under hela den senare delen av 1900-talet effektivt oskadliggjorts om meningsmotståndare sett till att rota fram gamla semesterbikinibilder och läcka dem till pressen.

Om hur hämndporr blivit ett allt vanligare sätt för dumpade män att göra unga tjejer riktigt illa och hur italienska Tizana Cantone bara är en av flera som till sist tvingats till döden efter att ha utsatts för just det.

Gränsen mellan ryktet om att vara slampa och ens verkliga sexualitet går inte att definiera och därmed är det omöjligt för kvinnor att skydda sig mot det. Horan kan vara tjejen som tar för stor plats men aldrig haft en sexuell relation med en man. Eller hon som utsattes för en våldtäkt på en klassfest och valde att polisanmäla gärningsmannen, trots att han var skolans populäraste kille.

Eller kvinnan som har tagit bilder av sig själv, för sin egen skull, och har en partner som sedan väljer att dela med några manliga vänner som i sin tur sprider dem vidare. Eller hon som väljer att utforska sin sexualitet och har fler partners än vad hennes omgivande kontext tolererar.

Att stämpla kvinnor som horor eller slampor handlar inte bara om att kontrollera kvinnors sexualitet. För även om rätten till sin egen kropp och sin njutning såklart påverkas av när ryktet går i skolkorridorerna om vad en gjorde förra helgen, eller när bilder menade för en själv eller ett fåtal andra delas till hela världen snabbare än vad som är greppbart, så slutar det inte där.

Att bli skolans hora gör det också oändligt mycket svårare att få fortsätta vara den som har pondus och förtroende på elevrådsmötena. Nakenbilder som första sökträff när ens nya kollegor, chefer och vänner i bokklubben googlar en kan komma att påverka hela ens sociala liv. Att utmåla vissa kvinnor som slampor är att göra dem ofarliga. Och det har det här manssamhället i alla tider sett till att utnyttja.

När jag sitter på tunnelbanan hem tänker jag att det är konstigt att jag inte förrän nu, fått veta att horstämplandet pågått i det här landet i många hundra år. Jag hade fått berättat för mig att det handlar om min generation och generationerna efter mig. Vi som föddes efter internet.

Men det handlar inte om internet eller om en ny generations tjejer som ska läras till ”internetvett”. Det räcker ingen vart. Det handlar om att samhället måste göra upp med sin bild av kvinnor.

I samma stund som en horstämpel slutar definiera tjejers möjligheter, i samma stund blir den stämpeln oviktig och därmed oanvändbar för att reglera kvinnors inflytande.

Det borde vi alla få lära oss, i stället för att gå en kurs i internetvett.

Torun Carrfors