Väljarnas ansvar och ånger
Ska jag låta nån skära upp mig? Låta någon dra en skalpell i mig? Rista ett en meter blödande sår i min sida?
För sex år sedan bjöd den kinesiska konstnären He Yunchang in 25 personer att delta i en performance. De fick rösta om han skulle låta sig bli uppskuren. Tolv röstade för, tio emot och tre avstod. Efter omröstningen lägger han sig naken på en brits. En läkare kommer in med en skalpell. Några i publiken pressar ned hans armar och ben, andra fotar och filmar.
Det blir en vidrig video. Det är blod och skrik och man kan inte låta bli att undra varför någon skulle vilja göra så mot sig själv. He Yunchang kallar sitt verk ”En meter demokrati”.
Hans performance ska naturligtvis främst tolkas som en kritik mot den kinesiska skendemokratin. Men i dag – då nationalismen frodas och partier med rasistiska rötter får allt fler röster runt om i Europa – kan jag inte låta bli att tänka på verket på ett annat sätt.
Jag tänker på människorna som röstade för att han skulle skäras upp. Jag tror inte ett smack på att de var onda eller att de ville se honom lida. Efter att läkaren skurit upp He Yunchang står åskådarna där med tomma blickar. På britsen vrider sig He Yunchang av smärta. I övrigt är det alldeles tyst i rummet.
Det är som om de plötsligt fattat att omröstningen var på riktigt, att de själva hade ett ansvar.
Det är många som förvånar sig över det starka stöd Donald Trump får. Det är som att ett rationellt etablissemang inte kan fatta att en man som vill bygga murar mot Mexiko, etiketterar kvinnor efter utseende och trotsar all ekonomisk logik kan bli planetens mäktigaste man.
Och vänder man på blicken finns de överallt – dessa ”Trumps”. Det är bara att vrida på huvudet; i Polen, Ungern, Ryssland, Filippinerna.
Enligt de flesta statsvetare dyker de upp där väljarna tröttnat. Ledsnat på ett etablissemang av proffspolitiker som inte har tillräckligt bra gehör för att formulera och driva en politik som ger människor vad de egentligen vill ha.
Missnöjda och uttråkade människor är livsfarliga. De är beredda att göra vad som helst. Det kanske var så för sex år sedan också. 25 personer kom in i ett rum. De förväntade sig en föreställning och fick det. Att de sedan ångrade sig är en annan sak.