”Risk att industrinormen ifrågasätts”

Svensk ekonomi går bra. Men Industrins ekonomiska råd varnar för att låta den heta hemmamarknaden styra avtalsrörelsen 2017.

I höst inleds en ny avtalsrörelse. Fack och arbetsgivare inom industrin siktar på att ha nya avtal klara innan 2016 års avtal löper ut den 31 mars 2017. Som en grund för förhandlingarna ger Industrins ekonomiska råd (IER) i dag sin bild av de ekonomiska förutsättningarna. IER utses av facken och arbetsgivarna bakom Industriavtalet och består av fristående ekonomer.

I det korta perspektivet är förutsättningarna rätt lika dem som rådde inför avtalsrörelsen 2016. Sveriges ekonomi går bra, jobben blir fler, men produktiviteten utvecklas sämre än vi vant oss vid. För industrin är avmattningen i världshandeln, delvis på grund av protektionism, ett orosmoln.

En skillnad mot förra året är att inflationen, en av de grundläggande faktorerna när parterna utformar sina yrkanden, ser ut att vara på väg uppåt, även om det är en bit kvar till Riksbankens inflationsmål på två procent.

Hösten 2015 (då inflationen var nära noll) hävdade Svenskt Näringsliv att det var fel av facken att utgå från två procents inflation då de formulerade sina lönekrav. Cecilia Hermansson, ordförande i IER, vill inte säga hur parterna ska se på inflationen just i år, men är tydlig med att två procent ska ligga kvar som ett grundantagande.

– Inflationsmålet är fortfarande ett ankare för lönebildningen.

I ett längre perspektiv får industrin allt större svårigheter att hitta kompetent arbetskraft. Problemet försvåras av ökande sjukfrånvaro. Under första kvartalet 2016 passerade sjukfrånvaron i tillverkningsindustrin den i utbildningsväsendet, enligt IER:s rapport. Det är första gången sedan 2009, då IER började jämföra sjukfrånvaron i olika branscher.

– Sjukfrånvaron i industrin tenderar att öka i högkonjunktur, då fler personer med hög risk för sjukfrånvaro anställs, säger Ola Bergström, professor vid Göteborgs universitet.

Svårigheterna att hitta kvalificerad arbetskraft går som en röd tråd genom IER-rapporten, och på frågan vad i rapporten som parterna främst bör ta fasta på i kommande avtalsrörelsen svarar Cecilia Hermansson:

– Kompetensförsörjningen. Att få med möjligheter till kompetensutvecklingen i avtalen är centralt.

Ett sällan diskuterat problem är att företagen kräver så hög avkastning, 15 – 20 procent. Att kraven ställs så högt när det går att låna till noll procents ränta är ”gåtfullt”, enligt IER.

– Risken är att företagen investerar för lite, vilket på sikt leder till lägre produktivitet. Eller att de söker sig till riskfyllda verksamheter. Avkastningskraven måste sänkas, säger Cecilia Hermansson.

Det ligger lite i IER:s roll att framhäva industrins betydelse för svensk ekonomi, och vikten av att de löneökningar som industrin klarar utan att tappa konkurrenskraft ska fungera som norm för resten av arbetsmarknaden också i fortsättningen.

– Industrins normerande roll ifrågasatts, bland annat därför att industrin har färre anställda än tidigare, säger Mauro Gozzo managementkonsult och seniorekonom på Business Sweden. Men tillverkningsindustrin står fortfarande för större delen av vår handel med omvärlden, och därmed är den basen för vårt välstånd. Det är tack vare en konkurrenskraftig industri som en frisör i Sverige kan ta bra betalt för en klippning som i Filippinerna bara kostar fyra kronor.

Cecilia Hermansson befarar att industrins roll kommer att ifrågasättas mer nu när branscher som verkar på hemmamarknaden går mycket bra. Hon varnar för att låta dem styra avtalsrörelsen 2017.

– Svensk ekonomi tas ofta som utgångspunkt för avtalsrörelsen. Men att den går så bra nu beror delvis på kredittillväxt, ett uppdämt behov av byggande och migration som har lett till hög offentlig konsumtion. Att bygga lönebildningen på de förutsättningarna ger ingen bra grund för hela den svenska ekonomin på sikt.