Utanför den lokala Icabutiken sitter hon, dag ut och dag in. På knä, med pappmuggen framför sig. När jag går förbi hälsar vi alltid på varandra, och ibland lägger jag något i hennes mugg, eller ger henne något att äta. Hon tackar alltid vänligt, något som vissa fäster mycket stor uppmärksamhet vid: ”Ja, hon tackade innerligt och blev alldeles rörd när jag gav henne saken där hon satt med sin mugg.”

Är det för att framhäva oss själva vi framhäver deras inneboende godhet och tacksamhet? Om vi lägger något i muggen och sedan springer hem för att berätta det för världen på Facebook, gör vi oss inte till då? För vems skull lägger vi mynten i muggen, undrar jag?

Överlag verkar det mest finnas ytterligheter när det gällerdenna utsatta grupp, om vi nu pratar om romerna. Det ena laget hejar ivrigt på för ett tiggeriförbud under förevändningen att innehållet i pappmuggen går till organiserade – ja kan ni tänka er! – eller  rentutav kriminella strömningar. För det är ju så, att de tydligen är ett inslag som stör stadsbilden.

Sällan är fattigdomen så tydlig som i fallet med tiggarna. Man måste kunna gå på affären utan att bli antastad! Och det finns jobb. De borde få hjälp i sina hemländer. Deras regering måste ta ansvar.

Javisst, i den bästa av världar skulle det vara så, där skulle du slippa se pappmuggen för att den inte behövdes. Men i den världen bor vi som bekant inte, och vi löser inget problem med ett förbud, möjligen utom det rent estetiska för förbudsivrarna.

Det andra laget är de som tillskriver gruppen en mängd exotiska egenskaper. För dem är dessa människor närmast en attraktion, något att göra sig god över. Det samlas pengar och filtar och skänks mat. Och gott så.

Men sedan kommer de. Kommentarerna. De yttras runt fikaborden på rasterna. De scrollas fram i Facebookflödet. De syns till och med i tidningarna. Historierna om de tacksamma tiggarna och den barmhärtige samariern. ”Jamen de har ju kommit hit från ett annat land och tänk så fattigt de har det! Jag gav ditt och datt och hen blev så tacksam att det syntes tårar i hens ögon!”

Och jag mår nästan lite illa över denna missriktade godhet och detta behov av att framhäva det, nästan som när man visar bilder från semestern. Denna snuttifiering av tiggarfrågan är inte till gagn för någon, allra minst de utsatta.

Att stå någonstans i mitten och se dessa ytterligheter kan vara ganska frustrerande. I synnerhet eftersom båda grupperna ser mig stå på den andra sidan när jag inte håller med. Nej, jag har aldrig sett några kriminella aktiviteter, några djupaste tacksamhetskänslor eller flådiga bilar. Jag har aldrig blivit antastad eller fått skäll för att jag någon gång gett mat eller annat i stället för pengar. Och jag har aldrig känt behovet att parasitera på deras olycka genom att framhäva mig själv.

För när hon sitter där med muggen kommer jag att tänka på något dottern sade den första gången det satt en kvinna med pappmugg utanför vårt lokala snabbköp. Vi hade diskuterat tiggarfrågan efter att hon hade berättat vad barnen i skolan berättade på rasterna – ja, ni kan själva ana vilken sorts vandringshistorier som fördes fram där.

Så när vi pratat ett tag konstaterade hon: ”De är ju bara som oss. Fast de har haft lite mera otur.” För det är så det är. Det kunde varit du eller jag. Tänk på det nästa gång du lägger något i muggen, och springer hem för att uppdatera din status.