”Föreställningsvärlden är vår största olycka”

Sara Beischer har skrivit en roman om prestationskrav och om att våga tänka bort arbetet som grunden för identitet. 

Den arbetande kvinnan, den utarbetade till och med. Det har varit ett återkommande tema i Sara Beischers romaner, alltifrån den uppmärksammade debuten om äldreomsorgen, Jag ska egentligen inte jobba här, till den nyutkomna romanen Mamma är bara lite trött.

Vi träffas på stadsbiblioteket i ett soligt och högsommarvarmt Halmstad för att prata om den nya boken. På tidningsavdelningen på väg till bibliotekscaféet upptäcker Sara sin pappa, som hon skrattande säger bor där.

I Mamma är bara lite trött har Sara Beischer gett sig in i den 40-åriga läraren Minnas liv. Ett liv som präglas av prestationskrav, egna och andras, inbillade och verkliga.  Duktiga Minna fixar självklart allt, på jobbet och i hemmet, till den dag hon kollapsar. Men att karaktären Minna är lärare till yrket, har ingenting att göra med att Sara själv är lärarutbildad.

– Det är ett yrke som inte har en jättehög status, och är ett jobb som aldrig tar slut. Så om man ska få någon att krascha är det ju bra att ha ett sånt jobb, säger hon.

Sara Beischer funderar en stund på vilka faktorer det är som gör att Minna, och många andra kvinnor, kraschar. Visst, arbetsbelastningen på jobbet och arbetsfördelningen hemm (som hade kunnat vara jämnare i Minnas fall). Chefer och arbetsledare har naturligtvis ett stort ansvar för arbetssituationen. Men om man hårdrar det är det alltid personen själv som måste sätta stopp för det snurrande hjulet, tycker hon.

– Minnas problem, som hon delar med många andra, är att hon vill vara alla till lags, vara duktig. Hon vill bli omtyckt. Det är mekanismer som vi alla har i oss mer eller mindre. Men Minna har det väldigt mycket. Och vi lever i en kultur som handlar om att vi ska vara glada, positiva och bejakande. Man ska inte gnälla. Och man ska orka så jävla mycket.

Minna orkar till sist inte mer, och blir sjukskriven för utmattningssyndrom. Vägen tillbaka till en hel kropp och själ går för Minna genom att våga släppa taget. Om sig själv och de föreställningar hon har om sig själv och andra. Jag tror det är nödvändigt, säger Sara Beischer.

– Jag tror att det är kvinnor i arbetarklassen som bränner ut sig allra mest. Men förväntningarna tror jag kan vara värre på medelklassens kvinnor. Man har en föreställning om vad som borde vara roligt, vad som borde vara viktigt, vad som borde göras för att må bra. Men man har inte landat i sig själv eller känt efter vad man faktiskt vill göra.

Så man gör allt. När Minna till sist kommer fram till att hon inte orkar, inte vill, tillbaka till jobbet utan hellre är med sina barn om dagarna, snuddar Sara Beischer vid ett ämne som kan vara svårt att diskutera, tycker hon.

– Jag uppfattar det som nästan tabubelagt. Jag har varit med om att andra förklarat för mig att jag inte är tillräckligt medveten om de patriarkala strukturerna eller tillräckligt kunnig om feminism. Att jag inte skulle förstå. Och det blir väldigt märkligt. Att det egna självförverkligandet på något sätt är viktigare än barnen, och att det är fult att man vill vara med barnen i stället för att göra något för sig själv. Jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men det är fascinerade att det inte är det man förväntar sig att en kvinna ska göra. Det var också därför jag valde att låta Minna göra den resan i stället för att skilja sig.

I Sara Beischers romaner återkommer ofta synen på arbete, vad som värderas som ett bra arbete, och hur det kopplas till identitet.

När Minna så småningom börjar arbetsträna gör hon det på en trädgård, där hon motvilligt planterar och sår. Hon kan till en början inte se att det är ett riktigt jobb, åtminstone inget som passar henne.

Sara Beischer tycker det är problematiskt att vissa jobb är så lågt värderade att de bara ses som en sluss till något annat, något bättre. Hon kommer själv från en bruksarbetarsläkt och har jobbat som timanställd inom äldreomsorgen, en erfarenhet som fick henne att skriva debutboken.

– Min blick är ju självklart formad av min arbetarklassbakgrund, men det är intressant att fråga sig vem som är betraktaren när olika arbeten ska värderas. När jag jobbade inom äldreomsorgen togs det för givet att jag var där tillfälligt. Klassbegreppet handlar ju också om status. När jag gav ut min första bok var jag den första tiden fattigare än vad jag var som vårdbiträde. Ändå verkade det vara finare att jag var författare i andras ögon.

Föreställningarna om vad andra tänker och tycker och vilka livsval man gör utifrån det, kommer Sara Beischer att fortsätta utforska i sitt författarskap.

– Det tror jag är människans största olycka, ens egen föreställningsvärld.

Om Sara Beischer

Aktuell med: Romanen Mamma är bara lite trött (Lind & Co).

Bor: I Halmstad, född i Varberg.

Arbetsliv: Vårdbiträde i äldreomsorgen. Gymnasielärare i svenska och religion.

Tidigare böcker: Jag ska egentligen inte jobba här (2012) Ordfront förlag, Det finns råttor överallt utom på Antarktis (2013) Ordfront förlag.