Det är klart att vi skämtade om strumporna. Om uttalandet att det inte är olagligt att vara inkompetent. Men egentligen är det ingen av oss som tycker att det är roligt att värderas lägre än ett par strumpor.
Samma vecka som nyheten om att Stockholms läns landsting köper stödstrumpor för sex tusen kronor paret meddelade våra chefer att 2016 års löner för oss sjuksköterskor är klara. Vi får veta att vi i år antingen kommer att få 400 kronor eller 800 kronor mer i lönekuvertet per månad.
Det får vi alltså veta samma vecka som landstinget i en upphandling för förbrukningsvaror som egentligen skulle kostat 500 miljoner under en femårsperiod, nu avbryter avtalet i förtid till en kostnad av 450 miljoner per år fram till 2018.
Jag räknar snabbt i huvudet. Plussar på arbetsgivaravgiften och inser att värdet av mina kollegors löneökningar uppgår till ett eller två par strumpor per år. Det är lätt att hålla sig för skratt. Även om vi skämtar om det – om att vi kanske ska be om ett par strumpor i stället.
En tidigare kollega skriver till mig. I femton år har hon jobbat inom sin specialitet. På vårdavdelning, akutmottagning och med telefonrådgivning. Mött tusentals patienter. Lärt mig hur mycket som helst när vi jobbade tillsammans. Lärt hundra kollegor som kom efter mig. Hon är en av de mest erfarna jag vet.
När hon under lönesamtalet frågade vad hennes erfarenhet egentligen var värd, svarade hennes chef att hon inte skulle se lönen som ett skäl att stanna på kliniken. Så nu säger hon upp sig och en ny kollega ska ersätta henne. Säkert kommer den kosta någon tusenlapp mindre i månaden, men också stå där på vårdgolvet utan femton års erfarenhet. Eller så misslyckas man med att nyanställa och så får ytterligare en vårdplats stänga.
Veckan passerar och under helgen går jag tillsammans med tusentals andra kollegor på de manifestationer runt om i landet som arrangeras för förändring.
Under parollen ”Slut på rean – en annan vård är möjlig” talar sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och patienter om vad som händer när vården är något som det i första hand ska sparas på. När vården ska effektiviseras som Toyota effektiviserade sin bilfabrik, trots att sjukvården hanterar människor med ångest, med sorg och med en kropp vars reaktioner inte alltid går att förutse, medan bilar är döda ting som ligger still på det löpande bandet.
Patienter berättar om oro och lidande när deras behandlingar blir inställda eller flyttade till annat sjukhus på grund av personalbrist. Vårdanställda vittnar om hur kroppen går sönder av att inte räcka till, av att inte få tid för återhämtning mellan arbetspassen och att fatta fel beslut eller beslut för sent, eftersom riktig trötthet påverkar oss på liknande sätt som när vi är berusade. En pratar om patienter som skadas och dör på grund av platsbrist.
Jag känner igen mig, applåderar och vänder mig om. Bakom mig står en röntgensjuksköterska med plakatet ”Bättre arbetsmiljö – bättre patientvård”, under texten hänger tre strumpor som fladdrar i vinden. Först ler jag snett, sen vill jag mest gråta.
Torun Carrfors
