Det är inte främst oenighet om jämställda löner eller hur kampen mot tillfälliga anställningar ska föras som spökar när LO-förbunden försöker enas inför avtalsrörelsen. Motsättningarna är långt mer djupgående. Relationerna mellan de 14 förbund som i dag utgör federationen präglas av misstro i stället för tillit.
De långsiktiga målen som antagits av fackföreningsrörelsen och som tar sikte på 2028 är ett belysande exempel. Så här långt har de inte alls haft den styrande effekt man hoppats på. Den gångna avtalsrörelsen innebar snarast på stället marsch vad gäller jämställda löner, med undantag för undersköterskorna. För övriga kvinnodominerade områden är utvecklingen långt mer osäker.
För att förstå dagens oenighet måste orsaker och mönster sökas långt tillbaka i tiden. Den enighet som, trots understundom hårda diskussioner, präglade fackföreningsrörelsens agerande under 1950-, 1960- och 1970-talen ersattes under 1980-talet av alltmer av enskilda förbundsförhandlingar och en motsvarande försvagning av det gemensamma.
Det finns flera avgörande ögonblick som påverkat dagens mönster. Ett är 1983 då Metall bröt samordningen inom LO och begav sig av på en egen seglats. Splittringen var inte enbart Metalls ”fel”, övriga förbund hade i hägn av LO-samordningen också varit en starkt bidragande orsak.
Att beskriva de efterföljande reaktionerna som början till den förtroendekris som sedan dess präglat relationerna mellan förbunden är ingen överdrift. Och vad värre är för de inblandade – det som hände och varför det hände har aldrig klarats ut. En slags nollställning av relationer och agerande har ingen LO-ledning förmått skapa. Något tillspetsat kan agerandet snarast beskrivas som ett evigt sätt att släta över och gå vidare.
Lägg till industrifackens allt tätare samarbete och närmande till tjänstemän och akademiker och de redan ansträngda LO-relationerna tog ytterligare ett steg mot fryspunkten. Toppa anrättningen med tecknandet av Industriavtalet som förstärkte industrifackförbundens ställning ytterligare, och det blir allt enklare att se hur sprickbildningen fortgår.
Skapandet av konstellationen 6F som sker för att balansera industrifackens starka ställning inom LO manifesterar uppdelningen i block eller sektorer. Men det är svårt att se hur federationen stärks av sektoriseringen.
Bilden av en federation som får allt svårare att agera gemensamt blir allt tydligare. I dag är därför oddsen låga vad gäller en utebliven LO-samordning också hösten 2016.
Samma motsättningar som sist finns fortfarande på bordet och det avgörande steget mot tillit och samstämmighet har inte tagits. Det mörknar därför för dem som bäst behöver en stark sammanhållning och samordnade avtalskrav.
Tommy Öberg
