Konflikten i Västsahara har pågått i över 40 år. EU visar sig vara en bromskloss i lösningen av den långdragna konflikten. EU-länderna vill inte avstyra Marockos illegala ockupation av Västsahara eftersom de har för mycket att vinna på den.

På så sätt driver EU en indirekt krigföring mot västsaharierna som i ett halvsekel väntat på en folkomröstning de enligt internationell rätt är berättigade till.

EU gynnas av att inte lösa Västsaharafrågan. I Jonathan Kananens och Viktor Sjödahls uppsats ”Avtal mellan EU och Marocko – varför nämns inte västsaharafrågan?” granskas relationerna mellan EU och Marocko.

Där konstateras att lönsamma handelsavtal och gynnsamma relationer med ockupationsmakten Marocko gör EU till en passiv deltagare i konflikten: ”Spanien och Frankrike har för stora ekonomiska och politiska intressen i regionen, tillräckligt stora för att åsidosätta rollen som demokratins förkämpe, sina egna policys samt de konventioner de förbundit sig att följa.” EU-länderna anser det alltså mer gynnsamt att bibehålla konflikten än att försöka lösa den.

EU karvar på så vis fram sitt eget janusansikte. EU-länderna utnämner sig som stolta försvarare av mänskliga rättigheter samtidigt som de indirekt kränker samma rättigheter genom att stödja en ockupation som förutom att bestrida internationell rätt, går emot konventioner och deklarationer de själva skrivit under.

På samma sätt står det inskrivet i unionens fördrag att EU ska ”… verka för en hög grad av samarbete … inte bara för att skydda sina egna intressen utan även för att konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten.”

EU inte gör inte det i dag. Tvärtom deltar och legitimerar den – så kallade – frihets- och demokratifrämjande unionen en illegal ockupation. Om EU vill fortsätta stå för demokrati och mänskliga rättigheter i teorin, måste man göra det även i praktiken.

EU måste sluta samarbeta med Marocko och börja arbeta för att lösa Västsaharakonflikten. Ju förr desto bättre.

Marocko ockuperar två tredjedelar av Västsahara sedan 1975. En stor del av den västsahariska befolkningen flydde under Marockos invasion och bor sedan dess i flyktingläger i Algeriet. Barn har fötts och blivit vuxna i flyktinglägren. De känner inte till något annat. De västsaharier som bor kvar i den ockuperade delen av Västsahara får sina mänskliga rättigheter kränkta dagligen.

Västsaharierna har den internationella rätten på sin sida. Över hundra FN-resolutioner slår fast att Västsahara har rätt till självständighet. Varken FN eller något land i världen erkänner Marockos rätt till Västsahara. Internationella domstolen i Haag underkänner Marockos anspråk på Västsahara. Att ett så tydligt exempel på brott mot mänskliga rättigheter och internationell rätt legitimeras om och om igen av EU är uppseendeväckande.

Behovet av en lösning av konflikten är stor. Samtidigt är kännedomen om den låg. En ny undersökning visar att 98 av 100 svenska högskolestudenter inte känner till Västsaharakonflikten. Det är problematiskt att vi i Sverige överlag får så bristfällig information om en av världens mest utdragna konflikter. En konflikt som orsakar att 160 000 människor lever i flyktingläger sedan mer än 40 år tillbaka.

Osynliggörandet av konflikten blir en del av krigföringen. Det är svårt att agera i en fråga man aldrig hör talas om. Om den illegala ockupationen fick mer utrymme och större uppmärksamhet i svenska medier skulle också pressen på våra beslutsfattare öka.

I kriget mot terrorismen har Marocko förvandlats från fiende och illegal ockupationsmakt till en vän och garant för stabilitet i regionen. En sköld som EU, och även USA, ogärna blir av med. Det menar Claes Wrangel, doktorand i Freds och utvecklingsforskning. På så vis får Marocko frikort från internationell rätt.

Wrangel säger att ”Marockos roll i kriget mot terrorismen fick större betydelse än rollen som illegal ockupationsmakt. Kriget mot terror styr.” Att på detta sätt frikoppla Marocko från brottsliga handlingar är rättsvidrigt, menar vi på Emmaus Stockholm. Två fel gör inte ett rätt.

Bilden börjar bli tydlig: en illegal ockupationsmakt har blivit EU:s allierade, handelspartner och gode vän.

Samtidigt fortsätter västsaharierna vänta på en folkomröstning som FN och internationell rätt lovade dem redan för 50 år sedan.

Som medlem i FN:s säkerhetsråd har Sverige ett val. Att fortsätta att passivt se på hur en illegal ockupation accepteras och göds av omvärlden. Eller se till att de fördrag och konventioner gällande säkerhet och mänskliga rättigheter som förbinder alla EU-länder följs.

Sveriges regering kan och bör statuera exempel genom att verkställa riksdagens beslut och bli det första EU-landet att erkänna Västsahara.

Arijana Marjanovic, kampanjledare Emmaus Stockholm