Jokern i avtalsleken – regeringen
Inför avtal 2017 hamnar återigen LO-förbundens försök till samordning i centrum. De senaste åren har som bekant inte varit någon facklig framgångssaga. Oenighet och svårigheter att formulera gemensamma krav har varit legio.
Och oron är påtaglig både inom och utom federationen att splittringen och oenigheten ska fortsätta. Men det finns ytterligare en osäkerhetsfaktor: Den verkliga jokern i avtalsleken är den här gången arbetsmarknadspolitiken.
Om den hackar, eller inte förmår smörja arbetsmarknaden med efterfrågad arbetskraft, kan lönebildningen snabbt bli mer marknadsstyrd än avtalsstyrd. Fördelningspolitiska ambitioner som formuleras i löneavtalen kan snabbt förändras av svårstyrda marknadskrafter.
En stark efterfrågan på arbetskraft i hela eller betydande delar av ekonomin förmår parterna inte avtala bort. Det krävs arbetsmarknadspolitiska insatser.
Ett misslyckande från politikens sida leder till att företag, myndigheter och institutioner köper nödvändig arbetskraft av varandra till allt högre pris, vilket hotar stabiliteten i lönebildningen.
Inte ens Industriavtalet med märkessättning och uppslutning kring modellen förmår matcha eller tygla den kraft som uppstår då konkurrensen om arbetskraften ökar. Enbart risken för en sådan här utveckling kan också få Riksbanken att agera i förtid och försöka kyla av tendenser till ett lönerace.
Trots de uppenbara riskerna talas det relativt lite och lågmält om vad som händer om arbetsmarknadspolitiken inte förmår serva marknaden med rätt arbetskraft i rimlig utsträckning. Antalet företag som i dag inte kan hitta arbetskraft och därför inte expanderar i den takt som skulle kunna vara möjlig är alldeles för stort i dag. Det är ett påtagligt hot mot en fungerande lönebildning.
Oftast är arbetsmarknadspolitiken i debattens centrum när arbetslösheten stiger och många behöver insatser för omskolning, kompetenshöjning och så vidare. Men faktum är att dess roll är lika viktig i lägen då efterfrågan på arbetskraft stiger.
Kombinationen stark konjunktur och svag arbetsmarknadspolitik är ödesdiger för alla avtalade fördelningspolitiska ansträngningar. Det blir då marknaden som ytterst bestämmer både löneökningstakt och dess fördelning.
Sänd därför gärna en extra tanke till arbetsmarknadsministerns ansträngningar inför höstens budgetproposition. Om tillräckligt med resurser satsas för att smörja arbetsmarknaden – ja då finns hopp också för en lönebildning i parternas regi.
Tommy Öberg
