Även om Stefan Löfven duckade för såväl brunkol som övrigt komplext regeringssamarbete var hans tal på tisdagskvällen befriande tydligt när det gäller klass och människors vardag.
Det handlar inte om att sänka folks löner eller att göra deras anställningar mer osäkra, ett budskap vi hört trummas ut under Alliansen inledande dagar i Almedalen. Det handlar i stället om att skapa ett inkluderande samhälle som utplånar decennier av segregation, menade Stefan Löfven. Och visst har han rätt.
Samma möjligheter måste gälla för varje barn som föds i Sverige. Det skräckstyrda och dogmatiska hat mot förorten som borgerliga partier gärna speglar och som Sverigedemokraterna eldar på måste få ett trovärdigt alternativ.
Förhoppningsvis kan Socialdemokraternas nya program mot segregation vara inledningen på ett sådant. I sitt tal ville dock Löfven hellre finna näring för den svenska politiken i det internationella arbetet.
Med Brexitdebatten och flyktingdebatt i full gång runt om i Europa poängterade Stefan Löfven dels att Sverige måste säga nej till EU:s underbudspolitik när det gäller arbetstagares rättigheter, dels att EU måste föra en enad linje i flyktingfrågan.
I det första påståendet har han rätt. EU:s många gånger arbetarfientliga politik är ett mycket kraftigt hinder för att etablera EU som det positiva och fredsbevarande samarbetsprojekt som organisationen skulle kunna vara.
I det andra påståendet har han dock fel. EU har enats om en gemensam flyktingpolitik. Den går ut på att stoppa alla flyktingar vid EU:s yttre gräns och betala Turkiet för att vara portvakt, en politik vars samverkan med mänskliga rättigheter kan ifrågasättas.
När det gäller arbetstagares rättigheter och när det gäller jämlikhet var dock Stefan Löfven tydlig. Kollektivavtal ska gälla och jämlikhet är inte bara en rättvisenorm utan ett vägval för att öka tillväxt och välfärd.
”Aldrig har väl ekonomkårens intresse för jämlikhet varit större än nu”, sade han, väl medveten om OECD:s stora studie över hur mycket världens länder har förlorat i tillväxt genom att strunta i jämlikheten.
Att vi också får rättvisa och välstånd är alltså en allt annat än obehaglig bieffekt av att kämpa för kollektivavtal och jämlikhet.
