Hon ler mot mig på bilderna. Vännerna beskriver henne som varm och full av liv. Överallt hennes ansikte. Svarta rubriker. Hon blir känd för mig först när hon dör. Dödas. Av någon som säger att den han gillar ska lyda och aldrig kan lämna honom ostraffat.
Det är andra dagen på den fest som ska pågå en månad. Kamerorna filmar de sista sekunderna av en match som slutar oavgjort. På en kortsida, vuxna män som klättrar över staketet och börjar slåss. Flera skadas allvarligt. Minst en av dem behöver intensivvård för att överleva.
En bar dit människor gått för att dansa, skratta och dricka en drink eller sju. En bar som på en sekund förvandlas till ett blodbad. Under tiden jag skriver den här texten stiger dödstalet från tjugo, till fyrtiotvå, till femtio.
Vi måste prata om kultur. Om den gemensamma nämnaren. Vi måste prata om manlighet.
Det finns de som hävdar att män som slår ihjäl kvinnor de säger sig älska, är psykiskt sjuka. De finns de som säger att män som slåss på fotbollsarenor hamnat i ett destruktivt sammanhang. Det sägs att den som skjuter in i folkmassa är galen.
Som om inte vi kvinnor är psykiskt sjuka, eller hamnar i fel sällskap, eller är rent av galna. Ändå. Lyser vi allt som oftast med vår frånvaro när det gäller det allvarliga våldet. Det som dödar, skadar och skrämmer.
Vi måste prata om kultur, och om hur saker hänger samman.
Om hur jag trodde att mina kompisar skämtade, när de berättade att deras dotter som just börjat förskolan på samma dag fått höra att hon var en söt som en prinsessa och sedan att killar ibland drar flickor som är söta i håret när de är för blyga för att säga det rakt ut.
Om hur polisen i Stockholm för bara ett par år sedan skapade ett register, inte över män som var våldsamma, utan över kvinnor som anmälde att de utsatts och dokumenterade deras uppväxt, beskrev dem psykiskt sjuka och bedömde deras föräldraförmåga (de utsattas alltså, inte förövarnas).
Om hur fotbollsfarsor skriker domarjävel och hora när deras tioåriga ungar förlorar en klassfotbollsmatch.
Om hur den okända mannen som sitter bredvid mig på en restaurang snicksnackar om maten, och staden vi är i och plötsligt om hur han skräms av transpersoner och inte förstår varför de måste vara just här, där han är (på en gayprofilerad gata i Rom).
Om hur vi lär män (och oss andra) att våldet hör relationen till. Hör fotbollen till. Hör heterosexualitetens försvarande till.
Om hur den lärdomen faktiskt dödar människor. Dödar kvinnor som försöker lämna våldsamma relationer. Dödar fotbollssupportrar som hejar på det andra laget. Dödar dem som älskar utanför den heterosexuella normen.
Kanske är det här den sorgligaste texten att skriva. Kanske framförallt för att den andas uppgivenhet. För att jag helst bara vill gråta. Människor dör och allt jag ber om är att vi ska prata.
Men jag tänker att först den dagen när vi inser att vi bär en del av ett gemensamt ansvar för att män lär sig att våldet hör relationen till, hör fotbollen till och hör heterosexualitetens försvarande till. Först då kommer vi göra något för att förändra det.
Så prata. Om den här kulturen.
