Arbetsmiljö

Stallskötare – härligt men farligt

Mimmi Törnell är ständigt på fötter och vill att hennes arbetsinsats syns efter att hon lämnat stallet. ”När det ser snyggt och inbjudande ut blir jag nöjd med min dag.” Foto: Minna Ulin

Mimmi Törnell slänger på ett lass ammoniakstinkande kutterspån på skottkärran och kör ut till gödselstacken. Hon är stallskötare på Norra Älvsborgs Ryttarklubb i Sjuntorp.

Större delen av arbetsdagen går till att mocka, fodra, plocka i ordning och sopa. Det är mindre hästkontakt än hon hade föreställt sig, men om det blir en stund över händer det att hon kelar med dem.

– Man måste man ta sig tid att bara njuta av hästarna ibland. Även om de inte är direkt uppskattande av sig så förgyller det ändå arbetet.

Stallpersonal har ofta med sig hästintresset från barnsben. Mimmi tar en mikropaus. Det är hög tid för ett erkännande: hon tycker egentligen inte om hästar.

– Jag är nog en av få som jobbar i stall och inte gör det! Men jag tycker om arbetet omkring och djur är väldigt mysiga att ha och göra med.

En slump förde Mimmi till yrket. Hon var arbetslös, fick praktik i ett stall och ville fortsätta. Utan erfarenhet eller utbildning fick hon lära sig av kollegerna. En bra skola.

– Ingen dömer mig för att jag inte kan, utan säger hur det ska vara. Det känns vettigt när det kommer från erfarna människor.

Nu jobbar hon 75 procent på ridskolan i Sjuntorp och 15 procent i ett annat stall. Hon har lärt sig att gilla hästarna mer, men det är ett slags hatkärlek.

– Ibland gör de min dag för jävlig, förstör hagarna eller smiter. Men samtidigt är de så söta.

Hästar kan också vara starka och oberäkneliga. Mimmi har blivit biten och sparkad. En gång skallade hon en häst så att de båda fick ont. Hon vet av erfarenhet att kängorna med stålhätta inte hjälper mot en hov på fotknölen. En kritisk uppgift är att ta in hästarna från hagen. De är flockdjur och kan kivas om vem som står högst i rang och därmed ska gå in först.

– Det är jobbigt att hålla upp elstängslet med en hand och ha en häst i den andra, samtidigt som en annan häst står i hagen och sparkar. Det är lätt att bli hemmablind och glömma riskerna, men jag har haft tur och inte råkat ut för något allvarligt.

Mimmi har en lindrig cp-skada. Den hindrar henne inte trots att jobbet är tungt. I början skrek kroppen efter vila, men nu ser hon det fysiska som en fördel.

– Jag mår bra av att hålla igång. Målet med arbetsdagen är att känna att jag förtjänar att sitta i soffan och göra ingenting när jag kommer hem.