Hotet från marknaden
Rätt storlek på de avtalade löneökningarna och en rättvis fördelning av pengarna har alltid varit fackföreningsrörelsens ledstjärnor i avtalsrörelser. Men under senare år verkar fokus ha förändrats eller rättare sagt förskjutits från det dubbla uppdraget. I dag dominerar den ena delen av uppdraget – att förhandla fram rätt löneökningar.
Mindre intresse ägnas fördelningsfrågor. Det har som bekant skurit sig vid flera tillfällen bland LO-förbunden om både utformning av kvinno-löne-satsningar och extra påslag till de lägst av-lönade.
Kommande vinter ställs LO:s 14 fackförbund än en gång inför just den utmaningen. Och osäkerheten är stor om motsättningarna kan överbryggas. Inte minst fördelningsfrågorna blir viktiga. Det gäller att klara av att leverera avtal som utjämnar löneskillnader mellan kvinnor och män, men också stötta grupper med lägst löner.
Som om det inte vore nog måste förbunden samtidigt hitta en lösning som återskapar en löneökningstakt som är densamma för tjänstemän och arbetare.
Lönestatistiken för de senaste åren är en dyster läsning för den som tror att industrins förhandlingar och löneavtal normerar hela lönemarknaden. Så är på intet sätt fallet. Inom LO är följsamheten till industrimärket relativt god, men bortom arbetarnas fackförbund är industrimärket mer ett rundningsmärke.
Sjuksköterskor, medlemmar i Vision och SSR, lärarkårens båda förbund och akademikerna inom den offentliga sektorn har ofta en löneökningstakt som är nära nog dubbelt så hög som industrins. Det är därför korrekt att beskriva marknadens lönesättning som ett påtagligt hot mot den lönestabilitet som alla säger sig värna och eftersträva.
Brist på olika yrkeskategorier pressar upp lönerna och skapar obalanser som avtalsförhandlingarna försöker utjämna eller rätta till. Oftast med högst begränsad framgång. För vem eller vilka politiker förmår hålla tillbaka löneökningarna för exempelvis sjuksköterskor när bristen leder till inställda operationer, växande väntetider och köer?
Att årets avtalsrörelse avlöpt utan allvarliga störningar visar ändå på en inneboende styrka i den modell som är förhärskande. Men verkansområdet för Industriavtalet krymper för vart år som går och vad som då väntar är högst osäkert.
Höstens ansträngningar att skapa samordning bland LO-förbunden kommer att innehålla intensiva diskussioner om hur galopperande tjänstemannagrupper ska bromsas lönemässigt.
Tidigare har det snudd på eviga LO-dilemmat varit hur kvinnors arbete ska kunna uppvärderas, vilka tekniker som ska användas och i vilken takt det ska ske. Nu handlar minst lika mycket om vad som ska göras för att arbetare ska kunna hålla jämna lönesteg med tjänstemän och akademiker.
