Jag skriver det här till dig. Du kanske har det svårt i skolan. Blir tråkad av de andra eleverna, får stryk av de tuffa killarna i klasserna över din. Kanske får du gå barfota i snön hela vägen hem då de stjäl dina skor i trettio minusgrader. Gång efter annan. Med fötter så värkande och rödfrusna. Kanske blir du knivhotad, till och med så att lärare på skolan ser det utan att ingripa. Rädslan kanske tvingar dem att låta bli?
Kanske blir du bunden av jämnåriga flickor som drar och känner på alla ställen där ingen ska få känna. Kanske jagas du varje rast av mobbarna som snödöper dig eller duschar dig i kallvatten. Du kanske ser dem när de går runt och skriver hatlistor på skolgården, där allt de hatar är dig. Du kanske ser att nästan alla elever i flera klasser skrivit på. Du kanske tror du ska ge upp.
Kanske ligger du natt efter natt i fosterställning under täcket med pickade bröst och värkande mage. Kanske tror du att detta är allt. Kanske lever du i ett helvete. Du går som en zombie, mekaniskt. Tröttsamt. Värkande. Dina ben vill knappast bära dig. Du är besatt av döden. Du längtar dit, varje dag. Du lever med hot om den från någon som borde stå på den andra sidan. Och på skolgården leker de andra barnen. Utanför ditt fönster händer livet.
Kanske har du några trygga punkter, men de finns inte alltid där. I skogen eller hemma med din far. I ljudet av din farmors knarrande gungstol. I leken med din yngre bror. Men din pappa är inte alltid hemma och din yngre bror kan inte ta bort det som händer runtomkring.
Men till dig som läser det här, du som 1986 satt på pojkrummet och undrade hur det skulle kännas om brödknivens tänder åt sig genom senor och muskler över handlederna. Du som några år senare stod under tallen med det blå repet i händerna för att knyta en snara. Jag är så glad att du aldrig fann modet.
Till dig som tänkte på döden var dag och natt, och som blev besviken då du vaknade upp var morgon. Till dig som satt tyst och så liten du bara kunde för att ingen skulle se dig. Till dig vill jag bara säga: det blir bättre. Jag vet att du inte tror det. Men det är sant. Jag vet. Du växer upp, hålet blir allt mindre. Pojken tynar, mannen växer. Långsamt, med envishet, terapi och tabletter, med vänner och en vilja av stål reser du dig, borstar av dig det förflutnas damm tills du inser att det som hänt inte längre kan skada dig.
Du var i helvetet och vände. Ärren finns kvar, men de har bleknat och du står stark och självsäker i dina skor av storlek fyrtiotvå. Och när åren har gått, när du blickar tillbaka så inser du att det bara kan bli bättre. Du har en underbar fru och två fantastiska barn. Du behöver aldrig mer återvända.
Det som hänt är din styrka, du använder det i ditt skrivande och de ger dig en alldeles speciell kompetens i din yrkesmässiga roll. Du umgås med mörkret i dina böcker, för du vet så mycket om det. Det är inte terapi, det är kunskap. Och det som syns i backspegeln är så många mil och år från här. Ingen av dem kan nå dig längre, så varför faller du ibland tillbaka?
Till dig, du som fortfarande finns kvar i mig med dina minnen: jag tar hand om dig nu. Du behöver aldrig mer vara rädd.
Daniel Lehto
