Tätar systemluckorna tills de själva går sönder

Kvinnan i statistiken. Hon som tätar luckorna i systemet tills hon själv går sönder. Hon som löper störst risk att bli sjukskriven. Hon som kommer att sluta som fattigpensionär. Hur ofta syns hon någon annanstans än där – i statistiken eller i ouppfyllda vallöften. Inte särskilt ofta, skulle jag säga.

De bortglömda hjältarna, kallar den fria teatergruppen Tage Granit dem. Ensamstående kvinnor, som jobbar dubbla pass på äldreboendet eftersom personalbristen är konstant samtidigt som deras demenssjuka föräldrar behöver att döttrarna stöttar upp när hemtjänsten inte räcker till.

I maj var det premiär i Stockholm för föreställningen med samma namn: De bortglömda hjältarna. Tre skådespelare lyckas tillsammans skapa många fler karaktärer och situationer än så, som alla drar i hjälten Mia (Ulrika Lindberg). Hon brottas inte bara med känslan av att inte räcka till på jobbet, hos sin pappa eller i sitt eget hem. I henne finns fler konflikter än så.

Jämförelsen med sin syster som lämnade uppväxtorten och fick ett jobb med hög lön. Kollegan som gång på gång uttalar sig rasistiskt. Lojaliteten med chefen. Konflikter som många av oss kan känna igen oss i.

Flera gånger under föreställningen ber Mia publiken om råd. Hur säger en ifrån? Hur ställer en krav? Vi får alla försöka hjälpas åt att dela på ansvaret för vad som händer på scen.

För i pjäsen är Mia ensam. I verkligheten är vi många på golvet. Som kan fråga varandra och ställa krav tillsammans. Kanske blir det enklare att göra så när vi inte bara är människor i statistiken, utan också människor som är värda att gestalta.