Är det polisen som skapar välfärd?
Brinnande bilar, politikerna ropar: Fler poliser! Oro i förorten, politikerna ropar: Fler poliser! Förstörelse: Fler poliser! Så bjuder våra folkvalda numera över varandra med ”fler poliser” och ”strängare straff” så fort de sociala problemen visar sitt ansikte, och så förlorar vi snart alla sociala dimensioner när vi diskuterar stora, svåra samhällsfrågor. Johan Croneman liknade nyligen den politiska debatten vid en bonnauktion i DN. Är benägen att hålla med honom.
Men alltså. Polisens arbete löser inte ensamt de problem som råder i områden där bilar brinner. Lika lite löser brandmännens insatser problemen där skolor brinner. Inte heller lärarna klarar ensamma att vända trender med dåliga skolresultat. Och inte är det sjukvårdens sak att lösa alla problem som hör till sjukvården.
Samhället är dynamik. Precis som finans, investering och infrastruktur hänger samman, hänger skola, välfärd och sociala idéer samman. Men i stället för att i public service belysa komplexa sociala sammanhang går Lyxfällan, Ung & bortskämd, Rent hus, Biggest Loser och Super Nanny på bästa sändningstid. Kul kanske, men i dessa program har individen ensam ansvar för sitt liv. Varken livsvillkor eller samhälle existerar. Det är upp till var och en att rycka upp sig och helst förstärka sitt varumärke. Jag, jag. jag. Du, du, du.
Dokusåpan har dessvärre även tagit steget in på den sociala omsorgens område när den intresserar sig för fattiga, utslagna och hemlösa. Beverly Skeggs (medieforskare) menar att den i hög grad bytt fokus från att vara observerande till att vara intervenerande. Vi har fått en mediefilantropi där dokusåpan löser sociala problem och i varje avsnitt visas huvudpersonens ädla personlighet upp, gränsande till det viktorianska idealet ”förtjänta fattiga”.
I denna mediefilantropiska modell göre sig icke de ”oförtjänta fattiga” besvär. Vi är tillbaka i synsättet jag hoppades vi lämnat vid förra sekelskiftet. Och vad hjälper det att kändis efter kändis i program efter program gråter med svältande barn i famnen? En undrar ju, vad ska vi ha politiken till?
Jag saknar Palme. Begreppet demokrati var hans bästa ord. Innebörden. I tal efter tal framhöll han att demokratins framgång beror på att den finner förankring och engagemang hos människorna. Han använde orden delaktighet och aktivt medansvar. Demokratin såg han lika mycket som en idé som en praktisk arbetsmetod. Att använda på samma sätt som vi använder vetenskap och teknik för att påverka vår vardag.
Palme förutspådde att oron i världen skulle öka. Klyftan mellan fattiga och rika, färgade och vita skulle fortsätta att vidgas. Han förutspådde fattigdomens och förödmjukelsens revolter. Men han ropade inte på fler poliser, utan menade att världens avgörande problem till sin natur är sociala och politiska och därför måste lösas med sociala och politiska metoder.
Således var Palmedemokratin inte bara rösträtt, utan också social rättvisa, trygghet och gemenskap. Och i den demokratiska traditionen ligger att människorna tar ansvar för varandras välfärd.
I Sverige har den generella välfärden fyllt 100 år. Inte bara poliserna skapade den.
