Går till botten med gåendet

Det plingar till i mobilen. En skådespelare är på rätt väg och regissören Gunilla Heilborn pustar ut. Nyss har han varit arg och vilsen vid en sjö i Bandhagen. Ensemblen har just börjat jobba på Den långa marschen, som har premiär på Stadsteatern i Stockholm i augusti.

Genom att gå: i skogen, i staden, längre och kortare sträckor, med stegräknare och bandspelare, med och utan specifika uppgifter, ska skådespelarna utforska vad det är att gå.

– Vi kommer också att göra olika gångövningar, säger Gunilla Heilborn, som är koreograf i botten.

Nu har hon fullt sjå med att köpa kartor, planera rutter, intervjua skådespelarna och först därefter börjar arbetet med att skriva manus.

– Man kan tycka att gång är tråkigt, men det kan vara roligt att ta vardagliga saker och vrida till dem, säger Gunilla Heilborn, som är känd för pjäser med humor, djup och vardagsfilosofi, i höstas The knowledge som bland annat byggde på studiebesök på taxiskola i London.

Hon bläddrar i bokhyllan i det lilla arbetsrummet och visar vad hon inspirerats av: böcker om gångens historia och filosofi och om ”walking art”, konstnärer som sätter gåendet i centrum, som Bruce Nauman, Richard Long och Hamish Fulton. Hon inspireras av konsten, gillar att bygga stämningar.

– Jag gillar att jag inte riktigt vet vad det ska bli, säger hon.

Själv gillar hon inte att sporta eller träna för sakens skull.

– Men att gå är genuint härligt, jag går mycket själv, det är så enkelt, säger hon.

Och för skådespelarna blir det friskvård på arbetstid?
– Ja, nu har det varit fint väder, så då har det varit populärt att vara regissör, säger hon.