Varför låter vi inte de här små länderna styra ett tag? Så kan de städa upp”. President Obama höll inte tillbaka på berömmet när han tog emot de fem nordiska ledarna i Vita Huset förra veckan. Men den nordiska modell som Barack Obama applåderade är undergrävd, vilket syns alldeles särskilt i skolan.
I Sverige är nämligen ojämlikheten i utbildningssystemet skräckinjagande jämfört med hur det var i den tidigare sammanhållna skolan. Avregleringar och vinstjakt, framdriven av Jan Björklund och Fredrik Reinfeldts skolpolitik, har skyndat på utvecklingen av ett alltmer segregerat skolsystem.
Detta är också en bild som återges i internationell statistik. Nyligen kartlade Unicef ojämlika villkor i barns uppväxt. Sverige rankar lågt på listan över jämlikt utbildningssystem – men de andra nordiska länderna biter sig kvar i toppen. Sverige återfinns inte förrän på plats 29 av 37, nära den absoluta botten där arbetarbarn och nyanlända drabbas hårdast när skolsystemet växer isär.
En sammanställning som Skolverket gjorde nyligen visar att tio procent av skolorna i Sverige har tagit emot hälften av alla nyanlända barn. Och det är de kommunala skolorna som har tagit ansvar – de fristående skolorna har inte ökat sin andel nyanlända elever på fyra år.
Det är detta system som de borgerliga slåss med näbbar och klor för att försvara. Belastningen på enskilda kommuner och skolor blir tung, medan de fristående skolorna kan glida förbi samhällsansvaret. Kvar i skolor med bristande resurser står de nyanlända och arbetarbarnen. Där arbetar färre erfarna lärare, och färre lärare har lärarlegitimation.
Det är svårt att attrahera skickliga och erfarna lärare till de allra mest utsatta skolorna, och det får omedelbara konsekvenser för tillgången till god utbildning. Det är uppenbart att klyftorna ökar i en svensk skola där ojämlikheten är inbyggd i själva systemet.
När president Obama klirrar med champagneglaset och hyllar den nordiska modellen, samtidigt som den svenska skolan ger barn olika livschanser hamnar verkligheten och bilden av verkligheten därför på rak kollisionskurs.
I Skolkommissionen delbetänkande som presenterades i veckan var det delvis just detta som behandlades. Segregationen och ojämlikheten i skolan skapar en katastrofal situation för elever och lärare och Skolkommissionen föreslår bland annat målsättningar om att grundskolor ska ha en jämnare elevsammansättning utifrån elevernas familjebakgrund.
”En obegriplig halvmesyr”, kommenterade Jan Björklund kommissionens betänkande. Han har fel. Det är goda förslag. Det fria skolvalet och miljardkoncernernas vilda västern på skolmarknaden har inte gagnat någon utom aktieägarna. Likvärdigheten och kunskapen i skolan får inte offras på valfrihetens altare. Nu måste regeringen ta Skolkommissionens problembild och förslag på allvar, och våga gå ännu längre i sina politiska reformer.
Stefan Löfven har nu möjligheten att koppla ett tydligare politiskt grepp runt utbildningspolitiken. Det vore en god idé att i den kommande regeringsombildningen utse en socialdemokrat till utbildningsminister. Att förändra skolvalet och vinstjakten i skolan är att utmana tunga politiska och ekonomiska intressen, och kräver en politiker som kan och orkar driva igenom stora utbildningspolitiska reformer för ökad jämlikhet.
Skolan ska jämna ut klassklyftor. Inte katalysera dem. En ojämlik skola kommer att cementera klasskillnader i resten av samhället. En socialdemokratisk utbildningsminister måste lagstifta bort vinstintresset ur skolan, och på allvar utmana det fria skolvalet. Allt annat är – för att låna Jan Björklunds ord – en halvmesyr.
David Lindvall
