Ingen talar om Tyskland
Varje svensk avtalsrörelse jämförs så gott som alltid med internationella förlagor. Inte sällan är det tysk lönebildning som figurerar i debatten.
Arbetsgivarna har vid flera tillfällen framhållit vikten av att ta hänsyn till just den tyska löneökningstakten. Valet av föregångsland på löneområdet är inte överraskande. De tyska lönerna har stått still under mer än tio år under 2000-talet.
Men i år saknas tyska influenser i den svenska avtalsrörelsen. I stället har nya länder fått agera mönster i arbetsgivarnas argumentation. Finska löneökningar – som är rekordlåga – har framhållits som viktiga att eftersträva.
Och förklaringen till tystnaden om Tyskland är enkel. Sedan ett par år tillbaka är tyska lönekrav, avtal och faktiska löneökningar inte längre lägst i Europa utan mer att likna vid de svenska löneökningarna. Ibland har löneavtalen till och med varit högre.
I år krävde titanen på tysk arbetsmarknad, IG Metall, fem procent i löneökningar i ett ettårigt avtal. Det är avsevärt mer än de 2,8 procent som de svenska industrifacken begärde i löneökningar. Och de tyska kraven utformades i samma låginflationsekonomi som den svenska.
När avtalen i förra veckan signerades efter tusentals varningsstrejker i flera delstater blev det lönelyft på 4,8 procent under 21 månader och ett engångsbelopp på 150 euro. Det motsvarar en årstakt på 2,75 procent och är klart över de svenska löneavtalen.
Erbjudandet från arbetsgivarna under förhandlingarna såg länge ut som i Sverige. I en första runda erbjöds de tyska metallarbetarna löneökningar på 0,9 procent och en engångsbetalning motsvarande 0,3 procent. Senare höjdes budet en aning: 2,1 procent på två år och ett engångsbelopp motsvarande 0,3 procent.
Erbjudandet avvisades och beskrevs som en provokation av IG Metall, och varningsstrejkerna fortsatte i elektronik- och verkstadsindustrin i flera delstater. Risken för en kraftig utvidgning av strejkvågen var överhängande under pingstveckan. Men med det trendsättande avtalet i delstaten Nordrhein-Westfalen avslutades strejkvågen.
Prutmånen på de fackliga lönekraven har historiskt alltid varit avsevärt högre i Tyskland än i Sverige. Så var det också i år. Skillnaden i avtalad löneökningstakt blev därför inte lika stor som ursprungskraven indikerade. Men avtalen för de tyska industriarbetarna innebär klart högre löneökningar än vad som gäller för de svenska industrianställda.
Just därför har de svenska arbetsgivarna inte talat särskilt högt om vårt södra grannland och hur konkurrensen utvecklas inom industrin.
Inte heller facken i Sverige har hittills gjort något stort nummer av avtalen som de tyska kollegorna krävt och fått igenom. Det är något överraskande eftersom det definitivt skulle förstärkt bilden av väl avvägda lönekrav och avtal på hemmaplan.
