Grafik: Arbetet. Klicka på bilden för att se den större. Bild: Grafik: Arbetet

Ny statistik visar att den blågula industrin har bibehållit sin konkurrenskraft efter finanskrisen. Men i år väntas svenska och tyska löner öka snabbare än på många andra håll i Västeuropa.

Inför avtalsrörelsen hävdades det att den svenska konkurrenskraften hade försämrats, och att det nu var dags för en återställare genom långsammare löneökningar. Vårt östra grannland, Finland, framhölls som föregångsland när det gäller att ta uti med bristande förmåga att konkurrera på världsmarknaden.

Nyligen publicerad statistik från amerikanska Conference Board – ett statistikmaterial som ofta används av parterna och Medlingsinstitutet för att göra konkurrenskraftsjämförelser – ger en annan bild av läget.

Statistiken innehåller uppgifter om arbetskraftskostnaderna för anställda inom industrin i ett stort antal industriländer. Arbetet har sammanställt utvecklingen för Sverige och elva viktiga konkurrentländer i Västeuropa, de så kallade Europanormsländerna.

Sammmanställningen visar att Sverige intar en mittenposition bland jämförelseländerna, med ett kostnadsläge strax över genomsnittet. Den svenska industrin har bibehållit sin konkurrenskraft mellan 2010 och 2015, två år då kronan låg nära det som varit dess genomsnittliga nivå sedan mitten på 1990-talet.

Å andra sidan ligger det krisdrabbade Finland under det genomsnittliga kostnadsläget i Västeuropa.

– Det har inte hänt någonting med konkurrenskraften sedan finanskrisen. Vi hade en period under 2012 och 2013 då den var något försvagad, men det berodde framförallt på en stark krona. Efter det har kronan försvagats och det har återställ vårt relativa läge, säger Valter Hultén, ansvarig för makroekonomisk analys på Medlingsinstitutet.

Både Sverige och Finland har under de gångna fem åren haft en löneutveckling som ligger strax över Europanormen, men då ska man komma ihåg att det genomsnittet dras ner av en svag utveckling i krisländer som Spanien, Danmark och Italien.

Erica Sjölander, utredningschef på IF Metall, anser inte att de finska problemen beror på kostnadsutvecklingen:

– Det är inte deras löneläge som är problemet, utan landet har drabbats av en strukturkris och kraftigt minskad handel med grannlandet Ryssland. Dessa problem löser man inte med lägre löneökningar, säger hon.

Så ser läget ut i backspegeln, men hur ser det ut framöver? Årets avtalsrunda landade i lönekostnadsökningar på 2,2 procent över ett år. Sedan det första normerande avtalet skrevs under har en handfull löneprognoser presenterats.

Dessa förutspår att löneökningarna utöver de centrala avtalen kommer att hamna någonstans mellan en halv och en procent. Således samlade lönelyft på 2,8–3,1 procent beroende på vem man frågar.

Men Valter Hultén på Medlingsinstitutet hävdar att prognoserna kan överskatta lönelyften.

– Det finns en divergens mellan fallande arbetslöshet som talar för högre löneökningar och oförändrad nivå på de avtalade löneökningarna. Frågan blir då vilket ben man ska stå på. Mitt intryck är att prognosmakarna tittat mycket på det starka arbetsmarknadsläget. Jag tror att vi kommer att få ungefär samma takt som förra året, säger han.

Ett sådant scenario skulle innebära blågula lönehöjningar i nivå med dem som väntas i Tyskland, medan ett förverkligande av prognoserna skulle placera oss strax över tyskarna. Två utfall som ligger påtagligt högre än Europanormen. Men det oroar inte LO-ekonomen Mats Morin:

– Den svenska ekonomin går betydligt bättre än många av våra viktiga konkurrentländer. Vår tillväxt är nästan dubbelt så hög. Det motiverar en något högre löneökningstakt. Det vore snarare märkligt om vi inte hade det, givet att vi har en bättre fungerande ekonomi, säger han.