Civilkurage med risk för livet
Jag läser i tidningen om en ung tjej som misshandlas mitt på blanka eftermiddagen i centrala Uppsala. Folk som just slutat jobbet går förbi, tittar på och gör ingenting. Jag läser om den 15-åriga grabben i Askim som ligger i vattnet och håller på att drunkna. Runt om står unga och vuxna, filmar och fotar men gör inget för att försöka rädda honom.
En man får hjärtstopp i Göteborg och när sjukvårdspersonalen lyfter in honom i ambulansen är det två som försöker tränga sig in för att ta bilder av honom. Varför gör de så?
Från bokhyllan plockar jag ner baronessan Orczys roman ”Den röda nejlikan”. Den kom ut 1905 och blev en enorm succé. Modet och godheten fascinerade. Berättelsen har filmatiserats flera gånger och några av er kanske minns raden av stickande gummor strax invid giljotinen som jublade varje gång bilan föll.
Det är september 1792 i Paris, revolutionen har övergått i terror, improviserade folkdomstolar dömer tusentals till slakt. Det får den förmögne engelsmannen Percival Blakeney att i hemlighet börja rädda franska aristokrater undan giljotinen på Place de la Révolution.
Han gör det till ett mycket högt pris. Eftersom han måste vara hemlig förvandlar han sig själv hemma i London till en fjant, till en korkad och själlös dandy, för att ingen ska misstänka att han är Den röda nejlikan.
Han håller det till och med hemligt för sin fru som till slut föraktar den nolla hon nu har framför sig. Äktenskapet blir bottenlöst olyckligt. Varför gör han detta?
Nu är ju det en roman och en påhittad figur. Men det har funnits sådana som han i verkliga livet. Som Raoul Wallenberg till exempel. Och som pastor Donald Caskie som kallade sig Den skotskrutiga nejlikan. När tyskarna invaderar Frankrike 1940 väljer han att stanna kvar för att i hemlighet hjälpa hundratals allierade att fly. Han blir förrådd, fängslas, döms till döden men lyckas undkomma avrättning – och fortsätter riskera livet för andra.
Eller som den amerikanske journalisten Varian Fry som i Frankrike under tyskarnas ockupation med risk för livet smugglade ett par tusen judar över gränsen till Spanien vidare till USA. ”Jag kunde bara inte förbli overksam så länge det fanns några som kanske kunde räddas”, har han sagt efteråt.
Några av dem han räddade: Marc Chagall, Arthur Koestler, Golo och Heinrich Mann, Hannah Arendt, André Breton, Marcel Duchamp, Max Ernst. Eller den irländska pastorn Hugh O’Flaherty som av andra fick smeknamnet Vatikanens röda nejlika.
Under kriget arbetade han som notarie i Vatikanen. Efter Mussolinis fall, då tyskarna intagit Rom, lyckades han och hans medarbetare befria flera tusen allierade soldater och civila judar som de gömde i kloster och privatbostäder.
SS och Gestapo förstod vad han höll på med, men kunde inte komma åt honom så länge han befann sig i Vatikanstaten. Då målade de en vit linje på Petersplatsen och beordrade att han skulle skjutas så fort som han överskred den. Men Hugh O’Flaherty var bra på att maskera sig och kunde ta sig ut ändå.
Varför gjorde de detta? Och hur skulle jag själv göra? Och du som läser detta?
