Valberedningen i Miljöpartiet vill avsätta båda språkrören, det vill säga både Gustav Fridolin och Åsa Romson, enligt uppgifter till SvT. Om uppgifterna stämmer är det utan tvekan det mest omogna som hänt inom partiet sedan 1990-talets interna MP-debatt om att man borde få gå barfota i riksdagshuset.
Att landets miljöminister och utbildningsminister sparkas ut som företrädare för sitt eget parti får naturligtvis konsekvenser. Om nyheten bekräftats kommer vi visserligen säkert att höra MP-företrädare propagera för att de båda språkrören ändå kan sitta kvar som ministrar.
Men vem representerar de då? Uppenbarligen vill deras eget parti inte veta av dem, annat än som betalande tysta medlemmar. De kan alltså inte sitta kvar på något mandat från Miljöpartiet. Och naturligtvis kan de inte representera regeringskollegan Socialdemokraterna.
Om valberedningen framhärdar vill de alltså göra politiska vildar, det vill säga politiker utan partibeteckning, av två av landets ministrar. Det är så uppseendeväckande så man häpnar.
Man får förmoda att bakgrunden till Valberedningens fyrkantighet är att de fått höra att en majoritet av partidistrikten saknar förtroende för Åsa Romson och Gustav Fridolin. Och visst har Fridolin och Romson brister. Det har vi ofta påpekat på Arbetets ledarsida.
Men att avsätta dem mitt emellan två val, och därigenom driva in Sverige i en regeringskris, och att detta scenario dessutom skulle verkställas av Miljöpartiets eget kongressbeslut, är dock av en helt annan dignitet. Det är en handling som mer drar tanken till japanska självmordspiloter än till svensk partipolitik.
Även om valberedningen hört betydande kritik mot språkrören är det därför inte givet att slutförslaget ska bli att de sparkas.
Nej, valberedningens uppgift är att lägga fram ett förslag som mest gynnar det framtida arbetet och som en majoritet på kongressen kan ställa sig bakom.
I valet mellan att avsätta eller förorda fortsatt förtroende för språkrören bör valberedningen alltså inte bara väga in om en majoritet saknar förtroende för Fridolin och Romson. De bör också väga in alternativen.
Det är naturligtvis essentiellt att i så fall kunna presentera andra namn, vilket valberedningen inte kan (ännu). Men de bör också väga in att de vid ett entledigande av Fridolin och Romson kastar Sverige in i en regeringskris.
Om valberedning slutligen föreslår att språkrören sparkas och om Miljöpartiets kongress nästa vecka går på valberedningens förslag är det därför inte språkrören utan partiet som bör avgå. Regeringsodugligheten inom Miljöpartiet är då uppenbar.
Miljöpartiet är nu nere på 4,2 procent i väljaropinion. Ett bra sätt att fortsätta ökenvandringen är att skapa en regeringskris.
