Ropa inte hej, Kommunal
En betydande seger för jämställda löner eller åtminstone ett stort steg på vägen mot mer jämställda löner. Så har uppgörelsen mellan Kommunal och SKL beskrivits. Men det verkar tidigt att utropa vinnare och värdera en uppgörelse som bär tre år framåt i tiden. Ingen vet ju hur resten av arbetsmarknaden agerar eller vad den uppnår för resultat.
Om uppgörelsen varit ettårig och innehållit 500 kronor extra till undersköterskorna kunde segern eller framgången ha utropats redan nu. Löneskillnaderna mellan undersköterskorna och de flesta andra grupper krymper i år. Men de närmast följande åren blir ett verkligt test på vad som går att åstadkomma med hjälp av de centrala löneavtalen, vad gäller krympande löneskillnader.
Med en stark konjunktur följer som alla vet en kraftigare löneglidning, löneökningar vid sidan av avtalen, och därmed hotas de relationer som etableras via de centrala avtalen.
Upp till en procent extra eller mer är fullt realistiskt att tänka sig vad gäller löneökningar utöver de centrala avtalen inom både byggindustrin och betydande delar av industrin. Det ändrar då alla lönejämförelser. Och de extra löneökningarna gäller både tjänstemän och arbetare.
Skillnaden mellan avtalade löneökningar och faktiska löneökningar kan därför åter bli ett betydande problem. Satsningar via de centrala löneavtalen på lågt avlönade kvinnor hotar att ätas upp av både lokala lönesystem och marknadskrafter.
I år är extrasatsningen på undersköterskorna tillräckligt kraftig för att göra skillnad. Inte ens en relativt kraftig löneglidning förmår ändra på det.
Men år två och tre är de extra lönepåslagen av en storleksordning – 180 och 150 kronor extra i månaden – att det är långt ifrån säkert att det innebär en minskning av löneskillnaderna mellan exempelvis industriarbetare och undersköterskor. Det kan mycket väl gå åt andra hållet.
Vilken psykologisk betydelse som finns i årets uppgörelse, och som kan få effekt också i lokala förhandlingar de kommande åren, är svårt att bedöma.
Vid sidan av undersköterskorna har kvinnodominerade branscher eller avtalsområden inom LO inte förhandlat till sig tillräckligt höga löneökningar för att minska gapet mellan manligt och kvinnligt arbete.
En god tumregel för att minska eller åtminstone inte vidga könslönegapet bland arbetare är avtalade löneökningar för kvinnodominerade områden som överstiger männens med minst 0,5 procent om året, helst något mer om löneskillnaderna ska minska märkbart. Och så ser inte avtalen ut.
Något brett stöd för en sådan fördelning är också svårt att uppbringa. De motsättningar som fällde försöken att enas hösten 2015 är på intet sätt borta.
