Inte bara för fina människor

Cool samtidskonst är inte bara för tjusiga storstadsgallerier, anser initiativtagarna till Moving art project. Utan också för shoppingcenter ute i landet.

Det är stressigt: Packa ner på söndagen och måndagen, frakta på tisdagen, packa upp på tisdagskvällen och onsdagen, vernissage på torsdagen. Under tio veckor reser projektledarna Anna Gyllenklev och Helen Silvander runt till lika många städer i landet och upprepar schemat för ”Moving art project”. Samma konst, men olika resultat beroende på lokalens storlek och utseende: ett gammalt snickeri, en flygplanstvätt, tomma butikslokaler.

– Det är sjukt tajt, säger Anna Gyllenklev och river upp bubbelplast från några tavlor i butikslokalen i Malmö-gallerian Mitt i Möllan.

Varför de gör det? För att de fick en idé om att skapa en plattform där cool samtidskonst, konstnärer och publik kan mötas bortom de stora städernas fingallerier. De ville bredda synen både på konstnärer och på publik.

– Folk ska kunna strosa förbi och sticka in huvudet, säger Anna Gyllenklev.

Placeringen av lokalen är viktigare än lokalen i sig. I Jönköping höll de till i en gammal Systembolagslokal, och där påpekade var och varannan gäst att staden saknar konsthall. ”Här borde det vara konst jämt”, sa de. Det gör inget att väggarna inte är perfekt målade, tvärtom. Det ska inte vara konsthallskritvitt:

– Vi vill motverka det här att det bara är fina människor som går på vernissager.

De har valt ut städerna med omsorg. De stora – Stockholm, Göteborg och Malmö – var självklara, tyckte de, resterande sju valdes för att de har ett stort konstintresse men lågt anslag till konsten och få gallerier.

Viktigt var en etablerad jury som valde verken, ur en ansökan öppen för alla. Det skulle signalera kvalitet och få fler att söka, tänkte Anna Gyllenklev och Helen Silvander. De ville hitta normkritiker, risktagare, och konstnären Karin Mamma Andersson, dramatikern och filmaren Suzanne Osten och Riksutställningars senior curator Mathias Strömer ställde bland annat upp.

Ansökningarna behandlades anonymt. Oron fanns där: Tänk om alla som valdes ut var trettioåringar från Södermalm i Stockholm? Men det blev ett brett ur val, från norr till söder, och konstnärer med olika bakgrunder, åldrar, kön.

– Vissa är klassiskt skolade, andra har blivit konstnärer på äldre dar, vissa studerar, säger Helen Silvander.

Vid en pelare står En bild om public service, en print av en digital illustration, som föreställer tre ”Björne”, från SVT-programmet Björnes Magasin. De ser ut att ha dåliga arbetsvillkor, där de värmer sig på elden från ett oljefat utanför studion.

– Det är Joel Edlund som gjort den, han är IT-tekniker och skissar på fritiden. Har aldrig ställt ut, men hans verk valdes ut bland 2 500, och säljer bra, säger Helen Silvander.

Malmöbaserade konstnären Patrik Gyllander brukar inte gilla jurybedömda utställningar, men den här sammansättningen trodde han skulle leda till ”roliga grejer”. Hans eget verk Gabbeh Gabbeh play är en målning med broderi ur serien ”Identitet”, där han gestaltar rum i en tidigare lägenhet. Den vackra Gabbeh-mattan utgör grunden, och där går det att skönja trädgården, solen, ljuset från duschens glasvägg, hörnan för fotbollsspel.

Han ville förutom det perfekta ha något han inte gillade (keruber) och något som väckte motstånd (broderiet), säger han och berättar att han ofta använder saker han hittar. Ett pepparkaksmått inspirerade till konturerna av ett moln.

Han jobbar halvtid på en skrothandel. Sedan börskraschen 2008 har det blivit en nödvändighet.

– Tittar man på kollegerna så är många omskolade. Någon är tågvärd, någon har börjat jobba 100 procent med annat, så 50 procent är bra ändå, säger han.

På torsdagen slås dörrarna upp. Det är lite ruffigt och rörigt. Kassan består av en hög kartonger. I entrén står vepor från ett sponsrande bilmärke. Projektet har blivit verklighet med hjälp av samarbetspartners, bidrag från Stockholm stad, billiga hyror, egna besparingar. Och så tar de en provision på försäljningen. Men ingen kommer att kunna ta ut lön för arbetet, säger de.

– Det är tråkigt att det inte finns större intresse från kommuner eller statliga institutioner som delar ut pengar, vi tar ju ett färdigt koncept med samtidskonst ut i landet, säger Anna Gyllenklev.

Utanför i gallerian strosar besökare förbi foodcourten, vintagebutikerna, skomakaren. Språken som pratas är blandade, det här är en del av Malmö där många har utländsk bakgrund.

Ett tiotal personer hittar dit första timmen, bland andra en kvinna med tiggarkopp i hand. Vernissage blir det först till kvällen.

Konstnären Maria Johansson, deltar med fem skulpturer. Hon har plockat delar från saker som känns igen – ett strykjärn, en köttkvarn – och satt ihop dem med nya former blåsta i glas.

– Det är en hyllning och ett ifrågasättande av det materiella samhället. Saker utan funktion, säger hon, men tillägger: Vilken funktion har egentligen en juicepress som används en gång och sedan hamnar i en låda?

Hennes konstnärskap utforskar en klassresa in i kulturell medelklass. Själv trodde hon länge att konstvärlden inte var något för henne.

– Jag brukar prata mycket om vilka det är som söker till konstskolor. Personer med olika bakgrunder berikar konstvärlden, säger hon:

– Och det gör ju det här med, det representerar Sverige.