Nigeria från myt till modernitet

Chigozie Obioma ville bli författare och till slut föll föräldrarna till föga:

– I så fall ville de skicka mig någonstans där folk bryr sig mer om skönlitteratur än i Afrika, säger han och tillägger att fler britter än nigerianer har läst Nigerias stora författare Chinua Achebe.

Vi träffas på ett hotell på paradgatan Strandvägen i Stockholm, men han mår lite dåligt och går i väg en stund. Det var nog någon märklig ost som hans kropp inte var van vid, spekulerar han: ”Jag gillar inte ny mat”.

Men han återhämtar sig och … var var vi? Jo synen på bokläsandet i Nigeria tror han handlar om såväl kultur – ”hela idén med romanen är europeisk” – och ekonomi – ”du måste ha mat för att kunna läsa”.  Hans egen far läste mycket och när han själv ofta som barn hamnade på sjukhus föredrog han pappans berättelser framför tv:n.

Efter strul med brittiskt visum hamnade Chigozie Obioma på Cypern och där kom Fiskarmännen till. I ensamheten, med hemlängtan, funderade han över relationerna till sina syskon (tolv) och vad som sliter isär bröder. Det blev en berättelse där en otäck spådom skapar en rädsla som i förlängningen får en familj på fall.

Historien kan också läsas på ett annat plan. Galningen som fäller förbannelsen kan liknas vid britterna, som kom till Västafrika och drog sina linjer tvärs över befolkningens stammar; ockuperade med direktivet att här skulle Nigeria grundas:

– De tänkte inte på folket, de förstörde allt, säger han men anser ändå inte att boken ska läsas postkolonialt.

– Jag skriver inte för väst. Britterna har gjort den här skadan, men de är inte där nu.

Nigeria, ett oroligt land med skör demokrati, självständigt sedan 1960, har rikedomar och potential att få en tillförlitlig elförsörjning, en fungerande infrastruktur, anser han:

– Så varför förändrar vi inte landet?

Ett grundproblem – som vuxit sig stort efter kolonialiseringen – är att landet är ”fruktansvärt korrupt”, så förändringar måste ske inom etik och moral:

– Alla tänker bara på sig själva. Om någon får en politisk post blir första tanken: Nu blir jag rik, nu blir min familj rik.

Fiskarmännen är en mytisk berättelse om 1990-talets Nigeria där stammarnas traditionella kultur möter västvärldens värderingar. Floden som tidigare sågs som en gud, är nu ondske-full och giftig.

Boken är uppbyggd kring djurliknelser och skriven med ett rikt bildspråk, som: ”Sedan kom morgonljuset som en helveteskvast” och ”hoppet var ett grodyngel”.

Nigeria är ett patriarkalt land, säger Chigozie Obioma, och det går att läsa romanen som att utan fadern – som flyttar till en annan stad på grund av ett fint jobb på landets centralbank – faller familjen.  Fadern är familjens överhuvud. Men det betyder inte att kvinnor i allmänhet skulle vilja ha det annorlunda, säger han.

– Vi ser det som en uppdelning av roller. Mannen får inte slå kvinnan här heller och om det händer går alla kvinnorna i staden samman och straffar honom.

I en vändpunkt i romanen blir barnen agade av fadern. De har besökt det förbjudna området vid floden. Den äldste sonen blir hårdast straffad och glider därefter bort från familjen.

Men Obioma håller inte med mig om att rädslan – bokens centrala tema – här kommer emellan far och son.

Även om var och en förstås läser på sitt sätt, säger han. Men det är en västerländsk läsning, påpekar han.

– Min egen erfarenhet, från grundskolan till exempel, är att lärarna slog barnen. Också främlingar kan slå ett barn som gör något fel, och föräldrarna säger: Tack för att du korrigerar mitt barn. En mamma kan slå sitt barn och efter fem minuter kramas de. Bestraffningen blir en effekt av en händelse, snarare än något som ska hatas.

I stället handlar det om att fadern ger äldste brodern skulden för att ha tagit bröderna till det förbjudna området.

– Jag ville skildra händelser så ärligt som möjligt i boken, det är så här vi lever.

Chigozie Obioma försöker att inte värdera. Men en sak vill han säga: Se inte ner på andra kulturer utifrån er egen kulturs överlägsenhet, förvänta er inte att andra ska leva som ni gör. Sedan en tid bor han i USA, och är lärare i kreativt skrivande på University of Nebraska-Lincoln. Amerikanerna pratar om mångfald, men när man inte håller med ser de det som ett problem, säger han.

– Liberalismen och sekulariseringen har funkat för väst, bra, men det betyder inte att det nödvändigtvis blir lika bra i Afghanistan. Det är mitt perspektiv, säger han.

Han får också ofta höra att han borde ta parti för svarta i USA.

– Jo, svarta liv spelar roll. Men hur är det med svarta i Chicago, som dödar andra svarta? Det är för mycket våld i den svarta kulturen. Vi måste vara mer objektiva med hur vi ser på saker.

Han ser hur rädslan börjar gro i Europa, det är dåligt för länderna här. Själv när han en liten rädsla inför mottagandet av sin nästa bok, kärlekshistorien Falkoneraren.

– Förmodligen kommer Fiskarmännen att vara min mest politiska bok, säger han.