Nationalismen på frammarsch i Europas mitt

Något är på väg att ske i centrala Europa. Radikala nationalister firar framgångar i hela regionen – nu senast i Österrikes presidentval – och pressfriheten är på tillbakagång i flera länder, framför allt Polen och Ungern.

– Jag tycker om att skjuta. Så sade Norbert Hofer, presidentkandidat för det ultranationalistiska partiet FPÖ i Österrike, vid upprepade tillfällen inför valet i söndags. Denne 45-årige politiker bär alltid runt på en pistol av typen Glock 26, något han motiverar med de stora flyktingströmmarna.

– Jag förstår att vapenförsäljningen har gått upp i Österrike. I oroliga tider måste man vara beredd, sade Hofer inför presidentvalet.

Trots – eller kanske på grund av – det fick Hofer 36,4 procent av rösterna i den första valomgången som hölls i söndags. Det är det bästa resultatet någonsin för FPÖ (Frihetspartiet), samma parti som på 1990-talet leddes av den nu avlidne Jörg Haider och som länge haft mer eller mindre öppna band till nazismen.

Nu väntar en andra och avgörande omgång. I den ställs Norbert Hofer mot Alexander van der Bellen, som hör till De gröna men officiellt är ”oberoende”. Van der Bellen fick 20,4 procent av rösterna i första valomgången.

Utgången är oviss, men det står redan klart att de österrikiska väljarna gett de båda regeringspartierna, Socialdemokraterna och Folkpartiet, en rejäl örfil.

– Det här är början på en ny politisk era, jublade FPÖ:s partiledare Heinz-Christian Strache  efter Hofers seger i söndagens val.

Norbert Hofer bärs till stor del fram av ett utbrett missnöje med den förda flyktingpolitiken. Förra året sökte omkring 100 000 män-niskor asyl i Österrike och landets system för flyktingmottagning är rejält ansträngda.

Regeringen har försökt begränsa inflödet genom att införa gränskontroller och ett inom EU omstritt tak för antalet asylsökande per dag. Österrike har också varit drivande bakom stängningen av den så kallade Balkanrutten, som under ett par år var den främsta resvägen för flyktingar som färdades från Grekland mot norra Europa. Men det tycks inte ha blidkat opinionen.

Tvärtom har FPÖ:s propaganda fått större genomslag, i takt med att deras syn på flyktingar som hot i praktiken accepterats av de etab-lerade partierna. Och runt om i Europa hyllas nu partiet som ett föredöme av radikala nationalister.

Den franska Nationella frontens ledare Marine Le Pen twittrade ”en hjärtlig gratulation till mina vänner i FPÖ för detta magnifika valresultat”, den radikale nationalisten Geert Wilders i Nederländerna beskriver valutgången som ”fantastisk” och ultranationalistiska Jobbik i Ungern och Lega Nord i Italien framför lyckönskningar.

Även höga företrädare för Sverigedemokraterna har tidigare haft nära samröre med FPÖ:s ledning. Så vad väntar nu?

Presidentmakten i Österrike är starkt begränsad, men om Hofer segrar kan han upplösa parlamentet och utlysa nyval. I så fall skulle Österrike stå inför en akut politisk kris, och en uppenbar risk för att ett nazianstruket parti tar steget in i regeringen. År 2000 var det just detta som fick en lång rad EU-länder att införa sanktioner mot Österrike. Men i dag är läget annorlunda. Nu sitter radikala nationalister i parlamenten runt om i Europa och flera av dem har nått regeringsmakten. De mest kända exemplen: Ungern och Polen.

I Ungern har Viktor Orbáns regering blivit allt mer auktoritär och nationalistisk, ofta med flyktingströmmen från Mellanöstern som förevändning – eller ”invasionen” som regeringspartiet Fidesz har för vana att kalla den.

I Polen använder sig det nationalistiska Lag och rättvisa (PiS) av liknande retorik, samtidigt som man på ett knappt halvår aviserat långtgående ingrepp i statsägda medier.   När Reportrar utan gränser släppte sin årsrapport häromveckan beskrevs utvecklingen i Polen och Ungern som särskilt oroande. Båda länderna har rasat i organisationens pressfrihetsindex.

Österrikiska FPÖ delar mycket av dessa regeringars syn på politiken. Utöver auktoritär och konservativ nationalism som grundideologi, finns där en gemensam EU-skepsis, en tydlig dragning till Vladimir Putins Ryssland, och hatisk retorik mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Ungerns och Polens regeringar har varit starkt bidragande till att EU inte lyckats komma överens om en fördelning av asylmottagandet. Med Österrike i samma läger kommer unionen sannolikt att bli helt handelsförlamad.

I skuggan av de välkammade nationalisternas framgångar växer mer radikala rörelser fram som inte hymlar om fascistiska eller rent av nazistiska sympatier. I Slovakien fick det öppet nazistiska Vårt Slovakien 8 procent av rösterna i mars. Partiet blev störst bland förstagångsväljare, trots att Slovakiens nationalistiske och enligt egen utsago socialdemokratiska premiärminister Robert Fico redan bedyrat att landet inte ska ta emot en enda muslimsk flykting.

Att radikala nationalistpartier och deras små kusiner, nazisterna och fascisterna, växer så snabbt i Cent-raleuropa just nu kan dock inte förklaras enbart med flyktingkrisen. Många av dessa länder har ju inte tagit emot ens en bråkdel av det antal flyktingar som kommit till Sverige eller Tyskland.

Visst finns en frustration över hög arbetslöshet och stora inkomstklyftor i flera av de tidigare öststaterna. Men radikala nationalister är på frammarsch även i Österrike (FPÖ), Schweiz (Schweiziska folkpartiet), södra Tyskland (Alternativ för Tyskland) och norra Italien (Lega Nord), för att bara nämna några.

Ibland söks förklaringen i Centraleuropas historia. De som gör det framhåller ofta det Habsburgska rikets katolskt färgade nationalism, som tog sig uttryck i förakt och hat mot ortodoxa kristna och muslimer. När jag intervjuade den ungerske filosofen Gaspar Miklos Tamas i Budapest förra året betonade han dock att den nationalism som nu växer fram är mer radikal.

– Det vi ser nu är etnisk nationalism, etnicism, där bara de etniskt och rasmässigt rena – den vita, ariska, heterosexuella, manliga ”majoriteten” – anses utgöra nationen. Det är mycket farligare, sade Gaspar Miklos Tamas.

Han ser den viktigaste historiska bakgrunden närmare i tiden: i 1930- och 1940-talens fascistiska och ultranationalistiska strömningar, vilka fick större inflytande i Centraleuropa än i kanske någon annan region i världen.

Den andra och avgörande valomgången i Österrike hålls den 22 maj.