Gustaf Fridolin och Åsa Romson ställer sina platser till förfogande. Men risken att de skulle tvingas avgå är mycket liten. Förlorar de den förtroendeomröstning de nu själva öppnat för så hamnar Sverige oundvikligen i en regeringskris, och det vill ingen miljöpartist ha.
Långt före den senaste tidens händelser, i god tid före på Miljöpartiets kongress om tre veckor, lade valberedningen sitt förslag om vilka de rekommenderar som språkrör. Föga överraskande kom de fram till att Romson och Fridolin borde fortsätta på sina poster.
Men efter den senaste veckans turbulens vill nu de båda språkrören att valberedningen gör en förnyad prövning genom att ta kontakt med partiets avdelningar och distrikt ute i landet. Kanske den interna kritiken blivit så stark att en majoritet av partiets medlemmar nu vill se en ny ledarduo.
Men det är en utveckling som Romson och Fridolin nog räknar med att kunna avfärda ganska lätt. Att valberedningen nu skulle komma fram till att en majoritet av distrikt och avdelningar vill avsätta Fridolin och Romson finns knappast på kartan.
Om två ministrar inte får förnyat förtroende på sitt eget partis kongress har vi en regeringskris. Och det är inte vad miljöpartister runt om i landet vill ha. Man kan därmed skönja två syften med språkrörens vilja att mäta förtroendet.
Dels att visa de kritiker som de facto finns inom partiet att dessa tillhör en minoritet och att en, som de hoppas, stor majoritet sluter upp bakom Fridolin och Romson. Dels att visa omvärlden, både media, debattörer och politiker inom och utom regeringen, att de båda språkrören står fast vid grundläggande miljöpartistiska frågor och kommer att driva dem vidare med starkt mandat från det egna partiet.
Ur det perspektivet är dagens besked ganska smart. Hade Romson och Fridolin inte tvingat fram denna interna förtroendeomröstning så skulle frågan om islamism och värderingar i mellanmänskliga relationer hänga kvar som en naggande ovisshet om deras legitimitet i vilken fråga de än yttrar sig.
Nu kommer de lättare att kunna ägna sig åt partiets kärnfrågor, en nog så svår fråga, men om det inte kommer ytterligare virvlar av turbulens kommer de ändå att återigen kunna ägna sig åt inrikespolitiska sakfrågor.
