I veckans Uppdrag Granskning avslöjades att det jättelika köpcentret Mall of Scandinavia till viss del har byggts av amfetamindopade byggnadsarbetare som tvingats jobba 48-timmarspass till slavliknande löner. Dessutom presenterades bandade bevis för att det förekommit hot och trakasserier mot fackligt anslutna.
Och det har ju varit så ett tag: att när vi tittar på en lyxmättad skyskrapa i Dubai, Qatar eller någon annan oljerik gulfstat så kan vi med säkerhet anta att det är byggt av arbetare som jobbat under fullkomligt odrägliga villkor.
Det sorgliga är att framöver kommer dylika fördomar att behöva gälla även svenska skrytbyggen. För ska det byggas väldigt stort och snabbt i Sverige – ja, då byggs det också smutsigt.
Det är den svenska byggjätten Peab, företaget som kallar sig ”Nordens samhällsbyggare”, som är ansvarigt för Mall of Scandinavia-bygget. Det här är deras absolut största och mest prestigefyllda bygge någonsin. Det är deras flaggskepp – och det seglar under piratflagg.
Det är Peab som anlitat underleverantörer som i sin tur plockat in andra småfirmor där kollektivavtal uppenbarligen skys som pesten och där man ger arbetare löner på 30 kronor i timmen.
Den facklige hjälten Claes Melkersson, 24, påtalade i sin roll som skyddsombud mängder av potentiellt livsfarliga faror på bygget. Tacken för att göra sitt förtroendevalda uppdrag? Omplacering – på grund av ”påtryckningar i beställarledet”.
Byggjobbare vittnar framför kameran om att Peab ”spelat rysk roulette med folks liv” och att ifall en brand brutit ut så hade ”folk dött i drivor”.
Inte bara byggjobbare var i fara, bevisar Uppdrag Granskning: även under den påskyndade premiärkvällen svävade vanliga besökares liv i fara då brandsäkerheten var obefintlig.
Efter 57 minuter av avslöjanden om hemska missförhållanden – slavlöner! amfetamin! dödsfaror! – på deras bygge så vägrar Nordens största byggföretag att svara via annat än ett slentrian-avståndstagande mejl om att ”vi visste inte”.
På byggen i Sverige ska svenska villkor gälla, men när extrem prispress och internationell konkurrens träder in så träder den svenska modellen bevisligen ut – med ”Nordens samhällsbyggares” goda minne. När 300 000 kvadratmeter ska stå klart, så snabbt och effektivt som möjligt, finns bevisligen inte plats för avtalsmässiga löner, rimliga arbetsvillkor eller ens säkerhet.
På denna skrupelfria marknad, präglad av oordning och totalbrist på facklig insyn, hade arbetsgivarna mage att påstå att Byggnads ”lyxstrejkade” nyligen.
Ett mer passande lyx-prefix i branschen? Lyx-slaveriet; där företag gärna nyttjar kostnadsfördelarna från slavliknande löner och villkor – men vägrar ta något ansvar.
Erik Löfgren
