– Vi är dagligen med om lärare som ringer in och gråter, säger Britt-Marie Selin, fackligt skyddsombud på Lärarnas riksförbund, till Dagens Nyheter.
Lärarnas gråt är en marknadsmässig gråt. Den sentida uppfattningen att skolan ska fungera som vilken marknad som helst har lett till att varje elev ses främst som en fylld skolpengspåse och därefter som en ung människa som ska utbildas på bästa sätt. Och dessa vandrande skolpengspåsar kan när som helst ta sitt (för skolan så värdefulla) pick och pack och lämna – vilket samtliga parter är gråtmilt medvetna om.
Lärarna jobbar, enligt DN-artikeln, under ett konstant hot om att bli anmälda av elever eller deras föräldrar och vågar knappt ens ”dela in eleverna i grupparbeten” eller ”be någon stänga av sin mobiltelefon” av rädsla för dessa anmälningar.
För hur godtyckligt inskickad anmälan än må vara så tas den – i dessa marknadsliberala tider – som ett klagomål från en kund, varpå många ängsliga rektorer ”väljer att omedelbart lyfta bort lärare från undervisningen”.
Till DN säger Bo Jansson, ordförande i Lärarnas riksförbund, att ”skolan har blivit en marknad och tyvärr beter sig många rektorer som att kunden alltid har rätt”.
Det viktiga är inte att barnen får en bra utbildning och lär sig akademisk disciplin. Nej, det viktigaste är att de är fortsatt inskrivna på skolan.
Det är befängt att vi fortfarande, med en socialdemokratisk regering vid rodret, låter skolan fungera som vilken marknad som helst; som om det inte vore någon skillnad på att utbilda samhällsmedborgare och på att producera schampo.
Problemet är inte individuellt, det går inte att hitta i varje lärares enskilda tår – utan i strukturen som gör att skolledningar tillåts se barn som unga pengapåsar.
Erik Löfgren
