Lysande översättning av ojämförligt livsverk

Det är lika bra att börja med att säga att översättarna Åsa Appelkvist, Arina Stoenescu & Nils Sundberg har gjort ett stordåd med Gabriela Adameşteanus Förlorad morgon från rumänska.

Texten är som en gobeläng, en väggbonad över vad som sagts och tilldragits i Rumänien och Bukarest åren från första världskrigets utbrott och fram till början av åttiotalet. Det vimlar av röster, dialekter, tilltal. De som yttrar sig skiftar, i klass, beläsenhet och politisk åskådning.

Att få ihop det som författare måtte ha varit ett livsverk, att översätta närapå ogörligt. Jag vet hur de som gett sig på Sara Lidmans romaner har våndats över västerbottniskan, Adameşteanu är minst lika uttrycksfull på slang och vardagsspåk, men dessutom detta förfinade överhetspratande. Ojämförligt!

Men ingen text utan att författaren först svettats vid skrivbordet. Och Adameşteanu torde ha ägnat många arbetstimmar till att slipa formuleringar, lyssna in dialoger, känna vad som är lämpligt i den eller den salongen.

Allt utgår från den äldre fattiga kvinna som traskar genom Bukarest i hopp om att någon ska ge henne en bit mat eller en sedel så att hon överlever de sista dagarna fram till pensionsutbetalningen.

Medan hon går minns hon. Hon minns det som var, minns vilka de var som hon nu är på väg till, minns dem som dött. Och när hon kommer fram tar de ovilliga och ogästvänliga över tänkandet.

Genom ytterligare litterärt tekniska lösningar skildrar Adameşteanu sedan den gångna tiden. Hela romanen är som ett dokument, över en tid som varit. Karaktärerna i boken sörjer det som var men kämpar vilt för att överleva i det ”nu” som är styrt av Ceauşescu. Ingen passar in. Alla gömmer sig för varandra, men framför allt: alla baktalar varandra. Ingen av de figurer författaren skriver fram vinner någon sympati, alla har de så många snikna obehagliga drag som de fått eller lagt sig till med för att kunna överleva.

Många ryska romaner har försökt beskriva hur människorna förvandlats under en järnhård regim, men i så gott som samtliga jag läst finns också något försonande. Ett slags solidaritet människorna emellan, mot regimen – för varandra. Hos Adameşteanu saknas detta. Det är tung läsning. Och ändå så viktig.

Jag förstår att Adameşteanu mer eller mindre känt sig tvingad att skriva den här romanen. Och att hon genomfört det har gjort henne känd i hela Europa, boken kom ut i Rumänien 1984 och har översatts till mer än tio språk. Tack vare de tre ovan nämnda översättarna nu äntligen även på svenska.

Maria Hamberg