Två dagars belöning
Det är sen fredagseftermiddag, arbetsveckans sista dag. Och en av våra största och landsomfattande folkfester har just börjat. Det är en stillsam historia – för det mesta – och utspelar sig på Möllans uteservering i Malmö, på Kontoret i Strömstad, Gyllene Prag i Göteborg och här på Grand Central i Stockholm. Det är tid för after work.
Man kan nästan höra den stora utandningen av lättnad och det syns på folk att det är fredag. Jag sitter bredvid fyra grabbar med öl. En av dem med passerkortet fortfarande runt halsen. Slipsarna har åkt av.
De pratar golf och jakt och hur företaget ska drivas framåt. Men det där sista kan man skita i för nu är det fredag och man gör lite som man vill. Sitter här och dricker öl ett tag och snackar med jobbarkompisarna och så drar man hem och köper kanske pizza, sjunker ner i soffan framför tv:n med fru och barn och lite vin och tittar på något lekprogram som är så dumt att det inte är sant.
Och så vakna sent på lördagen med en mild påminnelse om att man kanske drack lite mycket vin kvällen innan, men det finns ingen ruelse eftersom ingen i hela världen har någon som helst rätt att förebrå en någonting.
En forskare som studerat vårt ursprung i Afrika menar att vi människor egentligen är gjorda för att ligga på en solig strand och inte göra någonting annat än att äta ostron som vi plockar upp ur havet. Jag vet inte jag. Dagarna i sträck?
Vad ska man prata om då?
– Nu har jag ätit 28 ostron och funderar så smått på några till.
– Jaha du.
Inget after work där inte.
Det finns en stark känsla av gemenskap här på Grand Central. Nu har vi gjort vad vi har kunnat efter bästa förmåga. Fem dagars arbete och nu två dagars belöning för detta. Efter en öl eller ett glas vin kan man få för sig att detta är livets mening.
Jag vet de som sett fram mot den eviga ledigheten, pensioneringen, och som hade trott att den skulle bli en enda lång räcka av underbara lördagar. Och så blev det något helt annat när de fem arbetsdagarna försvann. Och så finns det förstås de som hade sin sista after work månader eller flera år tillbaks i tiden, den dag då de gick ut i arbetslöshet eller förtidspensionering.
De måste hata dessa fredagsefter-middagar med alla oss självgoda människor som sitter här så nöjda medan de själva kurar hemma då de numera befinner sig utanför gemenskapen.
I novellen ”Två i Klara” berättar Stig Dagerman om typograferna på tidningarna i gamla Klara som gick av sina pass när det nästan var morgon och då det inte riktigt var läge för after work med arbetskamraterna. Men det gick lika bra med en stilla sådan, ensam med sig själv.
”Som en djup suck av lättnad stiger pressdånet upp över Klara. De stiger ut i den ljusnande gränden och det är snart sommar och morgon och redan glöder teglet på Klara kyrka.
Och framför dem ligger en lång tom gryningsgata och en lång tom bro och en gammal tom stad och en hög backe. Och sen är de snart hemma i ett kök med matvrå och ett fyrkantigt bord och på bordet en pilsner, en smörgås och en uppslagen tidning och inte långt borta är ett mörkt rum med en djup säng.
Man har gjort sitt. Nu får världen göra resten. Man dricker ur. Man sväljer ner. Man knäpper opp i halsen. Det är bra skönt att leva. Det är det faktiskt.”
