En ny rapport från Unicef visar att klyftan mellan de ekonomiskt mest utsatta barnen och barn i familjer med genomsnittsinkomster ökar i Sverige. Dessa barn finns i hushållen med de lägsta inkomsterna – inkomster som (under de fem åren som jämförts) har ökat mindre än vad mediangruppens inkomster har gjort.
Våra grannar Norge, Finland och Danmark toppar listan över minst skillnader – medan den en gång så föredömligt samhällsbyggande nationen Sverige återfinns först på en 16:e plats bland de jämförda EU- och OECD-länderna. Det är knappast någon slump, utan en trend som tydliggörs varje gång en ny budget presenteras.
En sökning på ”vinner på budgeten” i mediearkivet ger knappt en enda riktig rubrikträff innan millennieskiftet – men sedan formligen exploderar det. Från år 2000 ser vi rubriker som ”SÅ MYCKET TJÄNAR DU PÅ BUDGETEN” och ”VINNER DU PÅ NYA BUDGETEN?” – vartenda år, efter varenda budget.
Det som tidigare hade handlat om solitt och sammanhållet samhällsbyggande för alla blev plötsligt en tävling om att kunna locka rätt väljargrupper med en liten och ofta obetydlig extraslant i plånboken.
Hur ser det då ut efter den nyligen presenterade vårbudgeten? Jodå, samma tema: i onsdags satte Aftonbladet rubriken ”Få vinner på nya budgeten”, bildsatt av en till synes medelklassig familjefar som fundersamt kliar sig på hakan.
Och nej: det blir inget pengaregn över de redan bemedlade den här gången, ingen extra skattelättnadsresa till Thailand för mellanchefens familj, ingen 2000-tals-individualism.
Det blir fördelningspolitik och mer resurser till de som har det tuffast. Grafen i vårbudgetens fördelningspolitiska redogörelse är tydlig: de som tjänar bäst får lite sämre ekonomisk standard (vad betyder det ens för en höginkomsttagare?) – och de som har det ekonomiskt sämst får det lite bättre. Inkomsten ”ökar i genomsnitt för de sex lägsta inkomstgrupperna” och ”minskar för de fyra högsta”, skriver regeringen öppet och ärligt.
Under åtta år av borgerligt styre har det varit samhällets allra svagaste grupper – de som varit i behov av en fungerande välfärd – som fått betala priset för medelklassens privatekonomiska pengaregn. De har förlorat, inte bara på vinklad kvällstidningssvenska – utan på riktigt.
Klyftan mellan barn som växer upp i ekonomisk utsatthet och barn som växer upp i medelklasshem blir allt större och även totalt sett har ”andelen med låg ekonomisk standard” ökat, mitt i denna tid av skatteparadisiskt överflöd.
Visst kan kvällstidningarna påstå att ”få vann” – men den rubriksättare som tror på ett samhälle som håller ihop och där barn inte tvingas växa upp med tomma kylskåp släpper tänket på ”du” och ”jag”.
Det får vara slut på ”extra pengar i plånboken”-tävlingen, slut på det ROT-sponsrade loppet mot det finaste medelklassköket. Den presenterade vårbudgeten är ett första steg mot att vi – som samhällelig enhet – ska börja tjäna på politiken igen.
Erik Löfgren
