På Guds sida

Ligger verkligen religionen bakom världens våldsyttringar? Erik Löfvendahl uppskattar Karen Armstrongs historiska granskning – men invänder mot hennes syn på den religiösa och den sekulariserade världen.

Karen Armstrongs senaste bok, Med Gud på vår sida, är ett försök från den kända religionshistorikerns sida att gå till rätta med den – enligt henne – allmänt spridda uppfattningen att det är religionen som ligger bakom de våldsyttringar vi ser i världen.

För att ge en mer nyanserad bild av krig och våld går författaren tillbaka i historien. I jägarsamhället var jakten och dödandet nödvändig för överlevnadens skull. Religionen, menar Armstrong, tillkom som ett försök att ritualisera det nödvändiga dödandet – av bytesdjuren – och ”möta detta olösliga dilemma”.

Nästa steg i utvecklingen innebar ett utvidgande av jaktmarker och territorier, och här kom krigaren in som försvarare av sin stam mot andra stammar. Armstrong citerar Chris Hedges som beskrivit vad som händer med oss i krig, och slår därmed en brant båge mellan forntidens krigare och dagens: ”Kriget gör världen begriplig. En svart-vit uppdelning i vi och de. Det upphäver tankeförmågan, i synnerhet självkritiska tankar.”

Medan imperier växte fram kunde religiösa seder och bruk möjligen beskriva krigets nödvändighet och människans kamp mot ondskan, men religionen i sig var inte orsaken.

Religiösa tänkare kom att ge sina synpunkter på våldets mekanismer. Zarathustra (1200 f Kr) förkastade krigets makt och demoniserade våldet. Omkring 500 f Kr gav Konfucius den första versionen av den gyllene regeln: ”Åsamka inte andra det som du inte önskar dig själv”.

Jesus föddes in i ett samhälle ”traumatiserat av våld”. Fred härskade visserligen (Pax Romana), men alla upprorsungar slogs brutalt ner. Jesus inställning till våld är inte helt klarlagd, menar Karen Armstrong, men det går inte att bevisa att han planerade någon väpnad revolt. Författaren sammanfattar: ”I likhet med Konfucius och Buddhas följare odlade de kristna ett ideal som förespråkade vördnad och osjälviskhet, som en motvikt till krigararistokratins våldsbaserade självbild.”

Men Karen Armstrong visar också hur kristna kunde begå exempellösa grymheter under senromersk tid och våldet legitimerades av ”kristen kärlek”. Långt senare genomfördes under korstågen masslakt av hedningar.

När Jerusalem återtogs av muslimerna på 1100-talet, med den kände Saladin som härförare, gav han korsfararna en tankeställare genom sin betydligt mer ”humana” krigskonst.

Med dagens islamistiska terrordåd i bakhuvudet, försöker Karen Armstrong ge en nyanserad bild av hur det hela började. Hon reder bland annat ut begreppet ”jihad”, som ursprungligen handlade mer om ”kamp” och ”strävan” än om ”krig”. Hon beskriver hur muslimerna uppmanades av Koranen att leva i fred med ”Bokens folk” (judar och kristna).

Armstrong skildrar dock också ett expanderande imperium som omkring 750 e Kr. är det största världen dittills skådat. De erövrade folken konverterade till islam och blev arabisktalande.

Mot slutet av boken beskriver Armstrong hur världen blir alltmer sekulär, första världskriget utkämpades inte på grund av religiösa föreställningar, utan handlade om makt, ära och nationen. Men om samhället strävar efter sekularisering kommer det förr eller senare att växa fram en motrörelse, såsom religiös fundamentalism.

Armstrong skriver att det muslimska fundamentalistiska våldet inte beror på ”att islam till sin natur är mer våldsbenägen än den protestantiska kristendomen, utan snarare på att muslimerna mötte moderniteten under kärvare omständigheter.”

Det går inte att läsa Armstrongs bok som något annat än ett försök att förstå vad religiös extremism beror på, och hon kommer fram till slutsatsen att det ofta handlar om ett svar på ”aggressiv sekularism”.

Författaren solidariserar sig tydligt med den muslimska världen. Och alldeles säkert behöver vi i västvärlden mycket bättre ta del av det muslimska perspektivet. Fast när Armstrong skildrar hur viktig Khomeini var för det iranska folket, men nästan bara i en bisats nämner det skräckvälde som uppstod redan ett år efter hans maktövertagande, där människor som betedde sig ”icke-muslimskt” avrättades, har jag svårt att följa henne.

Hennes uppfattning tycks vara att den sekulära världen uppvisar fler och allvarligare våldsyttringar än den religiösa. Det är en ståndpunkt jag inte delar. Som författare till en historisk redogörelse för förhållandet mellan religion och våldsyttringar är Karen Armstrong dock vederhäftig och intresseväckande.

Erik Löfvendahl