daniellehtowebbtopp

Kroppen ligger där, tyst och kall. Ögonen är slutna och det vilar en stor och tung tystnad i rummet. Jag, som handskats med döda kroppar ett otal gånger via mitt arbete, står och stirrar. En klump i magen. Ett tryck i bröstet. Jag sväljer, och håller hårt i pappret med avskedsorden på. De han aldrig hann få.

Jag får ibland frågan om jag inte blir van vid döden, då jag jobbar med det jag gör. Jag ställer mig lika frågande varje gång. Van? Nej, då vore det nog något fel och dags att bryta upp för att hitta något annat. Det är inte så att jag är rädd för döden, eller har svårt att hantera det. Men det känns varje gång.

Det kan komma plötsligt, när man är med och något händer. Det kan vara hjärtat, ett fall eller en stroke. Det kan komma smygande. Som under natten. Och på morgonen när man går in är det ingen person där, utan bara en kropp. Då kan det vara upp till mig att ta hand om den, tillsammans med en kollega.

Ibland vill anhöriga göra kroppen i ordning, ibland inte. För många är döden något otäckt. Något man ogärna beblandar sig i. Jag har dock aldrig varit rädd. Jag har tvättat kroppar, klätt dem och kammat dem fina. Jag har hållit döende i handen och fuktat deras läppar och gom. Pratat lugnande, eller suttit tyst. Jag har lämnat besked till anhöriga, före och efter det oundvikliga. Det går aldrig att tänka ut vad som ska sägas innan. Alla reagerar olika och jag får ta det därifrån. Men jag är inte rädd för döden.

Jag förlorade själv min far, när han var bara 57 år, och det var ett hårt slag. Han som var min barndoms trygghet och lugn i en i övrigt kaotisk och otrygg värld. Jag höll min dotter i famnen när vi åkte för att titta på hans kropp. Hon ville sjunga en sång, men vågade inte utan nynnade Blinka lilla stjärna istället. För Farfar sov den sista sömnen. Och jag minns hur jag fick beskedet, hur allt runtomkring rämnade.

Vi reagerar alla olika. Jag har stått på båda sidor av det tunga beskedet. Inget av det är lätt.

Jag har varit på begravningar för gamla, vuxna och barn. Jag har varit på begravningar med jobbet. De anhöriga brukar uppskatta det mycket. Men det är ändå en person jag byggt upp en relation med. Jag har serverat frukost, gått promenader, pratat förtroligt och hjälpt till på en mängd sätt i det dagliga livet. Klart att det blir någon form av relation.

Men jag är inte rädd för döden. Jag går inte på begravningar för den dödes skull. Jag gör det för min egen, min och de anhörigas. Jag har aldrig lämnat blommor på någons grav. Den döde har ingen glädje av det. Och jag tror inte på något liv efter detta. Men jag är inte rädd för döden.

Så nu står jag där i rummet. På årsdagen tre år sedan min far hastigt och oväntat lämnade oss. Min väns föräldrar i köket intill. Min bäste vän vid min sida. Vi står där, för att ta ett sista farväl. I rummet en sjukhussäng. Tavlor som aldrig blev färdiga. Penslar som aldrig mer ska måla. Han ligger, tyst, och tom och kall i sängen. Han är inte ens fyrtio fyllda. Och det gör ont.

Det är mer än trettio år tidigare. Jag är fem och ett halvt, och går in på sexårskolan för första gången. Han är där. Det var början på en livslång vänskap. Den räckte ända till den där dagen i december då hans tid tog slut.

Jag är inte rädd för döden. Men jag hatar den för den tar dem jag älskar och håller av härifrån.

Daniel Lehto